10/12 -11 - För nu vet jag det, glädjen får va med!
Skepp o'hoj, nu har det stora kalaset seglat förbi!! Och det seglade med bravur, det må jag säga!
Det har nu gått en hyfsat lång tid mellan själva kalaset och det nu reflekterande efter-kalaset-inlägget. För jag har inte riktigt vetat, och vet fortfarande inte riktigt vad jag ska skriva om kalaset. Jag skrev ju ett inför-kalaset-inlägg, och kalaset blev faktiskt precis så, det var ett riktigt drömkalas.
Så det blir mest upprepning av kalasplaneringen om jag ska redovisa själva kalashändelserna. Men för att repetera mig lite så fikade vi, lekte, delade ut diplom och sjöng och dansade i massor.
Barnen hade ritat hur fina teckningar som helst åt oss. Tänk att våra söta barn har suttit och lagt ner tid på dessa fantastiska bilder, det är kärlek det! Många av barnen hade även tagit med sig sina finaste kläder som de bytte om till innan kalaset. Det var nog inte förrns då vi insåg hur mycket intryck vi, musiken och dansen gjort på barnen. Att dem pratar om oss hemma, så till den grad att deras föräldrar blir involverade och packar med finkläder osv. Det kändes litegrann som kvittot på att det varit ett ömsesidigt givande utbyte. För emellanåt har det känns som att vi varit lite av en börda för dagiset, att vi bara kommit in och sabbat deras rutiner, avskärmat "våra" barn från de andra under ute-lek-tiden. Varken fröknarna eller barnen har gett sken av att fallet skulle vara så, men med den tunga mödan jante ständigt pålastad i livets ryggsäck tar man ju gärna skuld och nedvärderar sina gärningar. Helt i jäkla onödan.
Så även fast vi försökt att inte låtsas om dessa skuldkänslor för att ha "berövat" deras barn var det otroligt kul att få se och höra och till slut verkligen inse att vi varit sjukt omtyckta där. Jag vet inte om jag verkligen får fram vad jag menar, för vi förstod att barnen gillade oss och fröknarna sa hela tiden "kul, kul!" när vi kom, men ändå, nånstans därinne tvekade man utan att riktigt inse att man tvekat förrän man insåg att man inte behövde tveka.
.
Jag blir verkligen glad när jag tänker på kalaset, det blev så himlahimla kul! Det märktes tydligt när jag och Hanna spelade in lite klipp till vår redovisningsfilm igår, vi måste beskära klippen en hel del för mitt ordförråd verkar inte sträcka sig längre än till "skitkul". Skitkul som i sig är ett ganska fult ord, liksom skit? Bajs prutt typ. Men igår eftermiddag var det tydligen det starkaste uttryck jag kunde frammana för att beskriva någonting riktigt riktigt givande och roligt. Så det är så jag sitter på filmen och beskriver hela projektarbetet, skitkul!
.
I vårt syfte i projektplanen ville vi få barnen att utvecklas prestigelöst. Att de skulle förknippa musik, dans och uppträdande med någonting glädjefyllt och inte missnöje över prestationer, typ skapa oönskat vibrato från nerv-vraks-skakande-fingrar och sådär. Vi ville få barnen att våga! Vi ville hjälpa dem att våga släppa ut all den härliga kreativitet som bor inom dem. Vi ville skapa en atmosfär där de kände att vi tillät dem försöka och chansa. Att slutprodukten inte var det viktiga, utan vägen dit och anledningen varför man ens började vandra vägen dit.
Och faktiskt. Denna härliga utopi fick sig ett svar förra tisdagen. Vi såg barn som lärt sig mer om sång och dans genom att leka. Barn som börjat våga ta för sig. Barn som kände sig trygga och vågade försöka och chansa. Barn som uppträdde av en anledning, barn som uppträdde för att de tyckte det var kul.
Och jag tror, att någonstans därinne kände dem att under hela den här tiden vi haft tillsammans så har de fått beröm för det dem varit och är samt det dem känt och vågat. Inte det dem presterat. Fokuset har verkligen varit på glädje och gemenskap, och nyfikenhet. Och att släppa garden!
Det blir lite pretentiöst overkill om man ska se långsiktigt på hur det här påverkar barnen. Men bara det att dem har åtminstone ett uppträdande och en massa lektioner i bagaget som de kan förknippa med gemenskap och utveckling utan prestigekrav är alltid något.
Att jag och Hanna inte bara haft en hur roligt tid som helst tillsammans, både tillsammans bara vi två och tillsammans med barnen, genomfört de praktiska delarna i ett projektrarbete, utan även gett sju jättehärliga och otroligt mysiga femåringar ett litet uns av mer självförtroende och sett en glimt av vår superutopi. Det är för många flugor i samma smäll för att det ska kunna kännas verkligt. Men det är verkligt, och skitkul!
.
Emellanåt kändes det att det var ett projektarbete. Då det var stressigt och man sprang till bussar, eller rent teoretiskt ifrågasatte sönder övningar och deras syfte för att det skulle bli så bra som möjligt, liksom de stunderna då prestigen vi skulle få bort istället drabbade oss. Under de stunderna kändes det faktiskt som rent och skärt plugg.
Men alla andra stunder. Alla timmar i övningsrummet där jag och Hanna kommit på danserna till alla sånger vi lärt ut. Alla dessa timmar då vi skrattat tillsammans, bara släppt prestationskraven och brainstormat danser för femåringar. Alla timmar vi haft bra ursäkter till att lyssna på rolig barnmusik. Men framförallt, alla alla timmar med barnen. Lekarna, tankarna, sångerna, danserna, diskussionerna, kramarna. Då har det varit så långt ifrån bilden av plugg man kan komma. Det har varit ett fantastiskt utbyte där vi byggt en härlig relation till dessa otroliga människor. Kort sagt, det har varit skitkul!
19/11 - 11 Avslutningsupplägg
Jag tänkte skriva lite om den stundande avslutningen, nu när vi äntligen har bestämt det mesta.
Alltså, den 29e November ska vi ha ett avslutningskalas tillsammans med vår grupp på förskolan. Då ska vi sjunga och dansa låtarna vi lärt oss, leka någon favoritlek, fika tillräckligt med äggfritt fika för att ändå orka med lunchen som är direkt efteråt, ha någon sorts tävling som inte behandlar alla utom vinnaren alltför elakt, troligtvis ha utdelning av diplom, slutvärdera kursen tillsammans med barnen och höra deras synpynkter på vad som varit best of och vad som vart smått kalkon, sedan ska vi avsluta det hela med att bjuda in de övriga barnen och alla fröknar på avdelningen och låta dom vara med på kalaset och så dansar vi och sjunger för dom!
När vi presenterade denna idé för barnen, eller tja, lite mer kort sagt föreslog vi ett kalas möttes vi av jubel. Dom diggade den idén starkt! Vi sa att vi då skulle sjunga och dansa för andra barn och det var fortfarande kul för det var ju med på kalaset. Förslaget om att ha uppvisning, som en liten konsert på deras scen inne i rummet där vi håller till, det gick däremot inte hem. På det sättet var det tydligen inte lika kul att uppträda än om man uppträdde på ett kalas. Även fast logiken på papper kan se ganska konstig ut, verkar det ändå som om vi för en gångs skull lyckats lista ut vad barnen föredragit och hur de skulle ha reagerat! Vi trodde att ett kalasuppträdande skulle gå hem mer än en uppvisning, och seee, vi hade rätt woop.
Jag skriver detta efter att precis ha kommit hem från att ha spelat solo på konserthuset. Ett riktigt typiskt uppvisningstillfälle. Jag som sällan är nervös när jag uppträder blev så nervös att jag fick oönskat vibrato med mina nerv-vraks-skakande fingar. Förra helgen hade jag också spelning, fast då som festmusiker på en bal. Inte nervös för en femma. Och jag tror att detta handlar mycket om forum. Solostycket var inte svårare, jag var lika repad till både spelningarna, och publiken var verkligen inte mer dömande vid konserthus-tillfället, men ändå var jag mer nervös. Jag tror att bara själva auran, stämningen och amosfären på ett ställe spelar in så mycket mer än man tror. Och det känns som att ett kalas lär ha en väldigt lättsam och accepterande atmosfär? Hur som haver är det enligt både mig och barnen roligare att uppträda på kalas än på uppvisningar så en kalasavslutning blir att föredra. Med råge!
.
Går igenom avslutningsupplägget. Det stora kalaset!!
13/11 - 11 - På dagiset med kameran i högst hugg!
I tisdags var vi tillbaka på förskolan efter en lång ledighet. Jag tror både barnen och vi behövde den här ledigheten för att komma ifrån varandra och få längta. Längta lite efter att träffa kompisar, dansa och sjunga. Jag vet inte om det var det, eller om vi blivit säkrare i våra roller som "fröknar" eller vad det nu kan ha berott på, men barnen var verkligen fokuserade. Det gick jättebra!! De lärde sig mycket i den ganska svåra "Ge mig sång"-dansen, himla långt kom dem på kort tid!
Vi dansade som sagt "Ge mig sång", sen tog vi upp gamla favoriter som låten "När man sjunger så blir man så glad" och "rumpstopp" (alltså dansstopp fast man ska sitta på rumpan)
Denna dag hade vi med oss en videokamera för att filma barnen. Så vi körde igenom favoriten "det kan vara du" också, inför kameran. Barnen tyckte det var skitkul med kameran, och ville gärna spexa. Enda till slutet då dom ångrade sig och tyckte det var jättepinigt att vara med på film. Men vi har iallafall uppvärmningen fint filmad. Så vi kan klippa ihop en video till redovisningen sen. Det känns jättekonstigt att vi ska ha redovisning i maj! Det är typ en evigheeet kvar, jag vet jag vet att tiden går fort, speciellt vårterminen, men ändå. Vi har bara två "lektioner" och sen avslutningen kvar + den rediga projektrapporten och redovisningen kvar av vårt PA. Det kommer bli tomt utan barnen, vi har så himla kul tillsammans med dem! Men det ska också bli så himla skönt att bli av med lite ansvar, det är ju stort ansvar att ta hand om massa barn. Efter detta PA ska jag vara egoistisk och bara ta ansvar för mig själv haha
Vi dansade som sagt "Ge mig sång", sen tog vi upp gamla favoriter som låten "När man sjunger så blir man så glad" och "rumpstopp" (alltså dansstopp fast man ska sitta på rumpan)
Denna dag hade vi med oss en videokamera för att filma barnen. Så vi körde igenom favoriten "det kan vara du" också, inför kameran. Barnen tyckte det var skitkul med kameran, och ville gärna spexa. Enda till slutet då dom ångrade sig och tyckte det var jättepinigt att vara med på film. Men vi har iallafall uppvärmningen fint filmad. Så vi kan klippa ihop en video till redovisningen sen. Det känns jättekonstigt att vi ska ha redovisning i maj! Det är typ en evigheeet kvar, jag vet jag vet att tiden går fort, speciellt vårterminen, men ändå. Vi har bara två "lektioner" och sen avslutningen kvar + den rediga projektrapporten och redovisningen kvar av vårt PA. Det kommer bli tomt utan barnen, vi har så himla kul tillsammans med dem! Men det ska också bli så himla skönt att bli av med lite ansvar, det är ju stort ansvar att ta hand om massa barn. Efter detta PA ska jag vara egoistisk och bara ta ansvar för mig själv haha
.
Berättar vad vi gjorde på dagiset i tisdags, kom långt med "Ge mig sång". Kändes riktigt bra hela förmiddagen! Inte mycket tid kvar tillsammans med barnen, tråkigt och skönt på samma gång.
20/10 - 11 - Höra vs Lyssna
I vår planering för tisdagslektionen stod det "Kreativ dag med fokus på barnens eget skapande", vårt humör höll inte med så vi tog nästa "lektions" planering och istället fick det stå "Lugn dag" på schemat. Med bland annat visklek, spegelövningar och a'capellasång. Allt för att få chans att lära sig följa sina kompisar. Meeeen, vi fick besök av en fröken som ville titta på. Helt förståeligt då vi faktiskt tar deras barn någon timme i veckan utan att de verkligen vet vad vi gör med dem. Så vårt snack om att släppa prestationsångesten var bara helt bortblåst då prestigens makt slog emot oss som en kuling-vind. Vi kände ganska fort att det där med "Lugn dag" inte gick bra ihop med barnens humör och de lugna övningarna förvandlades till tråkiga övningar. Tyvärr. Och verka tråkig inför en fröken det ville vi då rakt inte! Nej nu var det dags att ta fram den mest klämkäcka-, pedagogiska-, älskvärda-, förstående-, osv osv..-sidan av oss. Hm. Skärpning Hanna och Adina. Hon var inte där för att döma er. Iallafall så fick en snabb blick oss att ändra om. Stolta som tuppar visade barnen tillsammans med oss, om möjligt ännu stoltare tuppar, upp den beryktade "Det kan vara du" för fröken. Åh så kul det var!
Vi gjorde dock några lugna övningar också, en mygglek och viskleken. Och viskleken.. Tja citerar Hannas logg:
-Jag hörde inte.
-Jag hörde inte.
-Jag hörde inte.
-Nej, för du lyssnar inte ordentligt, och det är det som leken går ut på!!! Ville jag säga då, men jag höll frustrationen inom mig och agerade tålmodig.
-Försök igen.
-Jag hörde inte.
-Jag hörde inte.
-Jag hörde inte.
-Nej, för du lyssnar inte ordentligt, och det är det som leken går ut på!!! Ville jag säga då, men jag höll frustrationen inom mig och agerade tålmodig.
-Försök igen.
-Jag hörde inte.
Övriga betraktelser är överflödiga. Efteråt förklarade vi för barnen varför vi lekte denna lek. Inte bara för att det kunde bli lite kul att höra hur farfars blåa skor blev den totalt ogrammatiska meningen mina farfars snor, utan även för att man skulle lära sig att lyssna på sina kompisar. Vi pratade om hur viktigt det var att var att verkligen vara tyst och fokuserad (fast vi använde väl förhoppningsvis något mer lättförståeligt ord) så man verkligen hör och kan ta in det kompisen säger. Samt kom innebörden av artikulation (den som kom på ordet artikulation gjorde det säkert bara för att jävlas. Bara för att det är omöjligt går att säga artikulation utan att artikulera ordentligt) med i diskussionen, något som sen var bra att ha med sig i a'capellasången.
Efteråt i kapprummet reflekterade vi lite snabbt med Fröken som varit med under "lektionen". Hon gillade verkligen våra lekar som krävde fokusering, och att vi kunde prata med femåringar att lyssna, utan att få det tråkigt för vi blandade det med sång och dans. Well done lovely team säger jag till oss! Hon verkade dock ha blivit mest fascinerad över våran pedagogikteknik. Hon frågade hur vi i allsindar orkade ignorera att gruppen vart så stökig.
Ursäkta? Stökig? För mig är det verkligen inte en pedagogisk teknik, för mig är det olika sätt att se på behov av individuell reflektion. För visst är det pratigt i vårt gäng emellanåt, men ställer vi öppna frågor så vill vi ju faktiskt inbjuda till diskussion. Man ska inte prata i mun på varandra osv osv, men man ska inte heller prata endast till fröken och endast för att fröken vill. Det är okej att säga det man tycker är viktigt till kompisen sålänge man inte förstör för någon annan, och i det forumet handlade det inte om redogörelse inför gruppen. Det handlade om att få ventilera och reflektera, och vissa gör det tyst för sig själv, vissa ville säga något som de visste att fröken skulle gilla att höra, sådär bara för att få cred liksom, och vissa ville få säga till kompisen precis det den kände.
Det här ligger mig väldigt varmt om hjärtat för jag minns, och känner fortfarande, hur det känns att inte få säga det jag vill sagt.
För många lärare genom tiderna har Adina bara varit en stökig unge. Hon har pratat och stört. Sällan sällan har något undrat om det faktiskt varit så att jag verkligen ville få någonting sagt. Tänk om jag faktiskt inte bara pratade, jag kanske också sa någonting? För mig betyder det jag säger någonting, det finns anledning till varför jag låter.
De flesta kommer ihåg hur det var för cirka tio år sedan. Själv hade jag ganska nyligen börjat skolan, men så sen i utvecklingen som jag var kunde jag inte prata riktigt (tro det eller ej). Ofta upplevde jag att folk inte gav mig tid och försökte förstå det jag ville ha sagt, jag blev bara ratad som oljud med min otydliga valbosvenska.
Min Mormor och Morfar hade en katt som hette Assar. Jag kallade också katten för "Assar", men alla omkring mig hörde att jag sa "Attaj". De vuxna skrattade och härmade med barnslig röst "heej lille Attaj". Ilsket svarade jag, "Han hetej inte Attaj, han hetej ATTAJ". I efterhand är det en kul ordvits som jag skrattar gott åt när den traditionsenligt besöker vår julmiddag. Men just då var det bara en av alla de gånger jag känt mig som en brinnande själ i upplösningstillstånd. Ingen förstod mig!!!
Dit jag vill komma med det här är att det är okej att prata. Det är okej att diskutera. Man ska dock göra sitt bästa för att vänta på sin tur, men då ska det verkligen finnas tid för sin tur. Inte ett "Nää, du får inte prata nu. Jag lyssnar sen". Så kommer det inget sen och man får aldrig säga det man vill sagt.
Jag reflekterar saker genom att disuktera, det är en viktig del i min utveckling och säkert finns det flera med mig som behöver göra på samma sätt. Det finns personer som behöver jobba fysiskt för att kunna ta in saker, och då måste vi kunna acceptera det och ge utrymme.
Jag är så ledsen att man redan på förskolan ska bli stöpt i en form, och alla anses ha lika inlärningssätt. Sedan kommer hela skoltiden och hjärntvättar in en i denna jävla form som för mig inte tillför mycket inlärning.
Så, åter till viskleken. Är det konstigt att barnen bara hör och inte lyssnar på varandra om de sällan blir bemötta av människor som lyssnar utan bara hör när dem pratar?
Nja.
.
(fotnoooot. Inget ont mot fröken på förskolan som påpekade pedagogiktekniker, hon menade säkert inget illa. Det här gäller mer allmänt atmosfären i det svenska utbildningssystemet)
.
Omgjort schema, både innan vi kom och när vi var på förskolan. Reaktion på respons, dock inga personliga påhopp!! Verkligen inte. Sedan kommer stora duellen Höra vs. Lyssna med personliga emotioner och barndomstrauman som bearbetas i loggboksformat.
Ge mig sång och dans, annars går jag nån annanstans!
Haha tänkte bjuda på ett fantastiskt filmklipp från en förmiddag i september då jag och Hanna knåpade ihop en dans till låten "Ge mig sång". OBS! Första gången vi dansar den, därav den lite osäkra framtoningen ;)
13/10 -11 - Varför pirrar det?
I tisdags på förskolan kom det en flicka med en stark och vacker röst, och en flicka vars stämband fått agera hem åt en inflammerad skata. Den sistnämnda var jag. Förtvivlad kämpade jag mig upp till den ettstrukna oktaven. Tack och lov verkade dock barnen inte märka det alltför mycket.
Vi övade att stå på scen. Först gjorde vi en övning då alla barn fick en varsin sak som de skulle låtsas vara någonting annat än vad den egentligen var. Tillexempel, en kille fick en mugg som han på en gång såg som en trumma medan en flicka fick ett skärp som egentligen var en orm. Man skulle sedan gå upp på scenen och gestalta föremålets nya fenomen inför de andra kompisarna. Kompisarna som tittade på fick öva på att vara en god publik och jublade och tjoade och klappade så mycket dem kunde när någon varit så modig och gått upp på scenen.
Det var vår få-supermycket-positiv-respons-från-sina-kompisar-övning. Den funkade riktigt bra! Till viss del... Typ alla kom genast på något som sakerna kunde vara egentligen, och de var redo att gå upp på scenen. Men väl framme drabbades dem av prestationsångest? blyghet? så de ångrade sig och gick och satte sig igen. Varför? Vad var det som stoppade dem när dem vart så peppade nyss?
Men flera barn gick upp, och efter åh-jag-vill-inte-vara-först-gränsen spräckts så vart det lättare att köra.
Sedan delade vi upp oss i två grupper för att sjunga/dansa igenom "det kan vara du" innan dem skulle vissa upp låten för varandra. Barnen i min grupp blev jätteglada över den idéen. De kunde tycka att det var läskigt att stå på scen vanligtvis, men nu skulle det bli jättekul! Vi hade riktigt roligt när vi sjöng och dansade i lilla grupprummet! De exalterade och ivriga kropparna med stora tindrande ögon kunde knappt bärga sig tills showen skulle dra igång. Och även fast två killar i Hannas grupp skulle vara lite coola innan så släppte även dom loss ungefär halvvägs in i låten. Vi har klurat mycket på vad som ligger bakom deras nonchalanta uppsyn. Hmm.. Hur som haver så var båda grupperna himlahimla duktiga!
Det här kanske låter skrytigt men förr skrev jag en blogg som faktiskt hade ganska många läsare, det var till och med så att det kom fram okända jänter på stan och berömde min blogg. Starstruck haha. På den tiden fick jag ofta känslan av "wow, det här måste jag skriva i bloggen" när det hände något extraordinärt i livet. Och precis den känslan fick jag nu när jag såg de fantastiska barnen framträda.
Jag önskar jag verkligen kunde förmedla den varma härliga känslan av stolthet (för ja det finns en sån, stolthet och storhets hör faktiskt inte ihop) jag fick inom mig när barnen jobbade så hårt och verkligen var engagerade och jaa wordless. Det var så befriande att få känna sig lycklig tillsammans med barnen och se deras passion lysa!
Vi pratade även om att stå på scen. Om de hade gjort det förr och hur det kändes? Alla hade stått på scen i och med förskolans lilla melodifestival, och även i flera andra sammanhang. Överlag var känslan att det var väldigt kul. Jag frågade om de kännt sig pirriga inför att stå på scen? Och då kom det krypande fram att det kanske inte alltid var jättekul, man var oftast mest pirrig. Men det kunde ju faktiskt vara kul och pirrigt på samma gång!
Vi frågade varför de tyckte det var så pirrigt? Var det pirrigt på ett läskigt vis? Och ibland var det faktiskt mest läskigt. Som vid vår första övning. Kanske var det för att man var själv på scen då? Spealde det stor roll, var det roligare/läskigare att stå på scenen ensam eller tillsammans med sina kompisar? Där var det väldigt blandade åsikter, det var kul att vara tillsammans med kompisar men samtidigt kunde det bli så trångt då. Men var man själv kunde man inte titta på andra osv.
Något som de hade en väldigt gemensam mening om var varför det var så pirrigt/läskigt. Det var för att alla tittade på en. Liksom alla.
Det kom fram under vår första övning, och jag frågade då om de skulle kännas bättre ifall publiken blundade eller satt med ryggen åt ett annat håll? Då vart det väldigt knepigt att sätta sig in i den situationen. Varför ska man visa upp sig för någon som inte tittar liksom? Och då kanske det där pirret var ganska viktigt ändå, för pirret kom av att andra tittar, men tittar inte andra är det inget kul, så då kanske pirret måste finnas där och höra ihop med scenframträdande? Det kan jag gå med på, bara det inte är ett alltför läskigt pirr, det ska vara ett positivt pirr, iallafall måste det ha en positiv effekt, likt reslutat som extra skärpt koncentration.
Varför det kändes läskigt-pirrigt att gå upp och göra något nytt som i första övningen, och varför det kändes peppigt-pirrigt i vår andra övning när de framförde "det kan vara du" tror jag beror på att de kände sig väldigt trygga med det dem skulle göra. "Det kan vara du" kan alla nu och dem har lärt sig den genom lek och dans och tjofaderittan, inte för att visa den upp för någon annan.
Varför man gör någonting tror jag nämligen också är viktigt. Lär vi oss en låt för att ha kul handlar det mest om sin egen prestation, man gör det för att det är roligt. Lär man sig något enbart för att det ska visas upp gör man det kanske lika mycket enbart för publikens skull?
Redogörelse för tisdagens "lektion". Hur det gick med scenövningarana, vad barnen tyckte om att stå på scen och varför dem tyckte så. Massa prat om pirr!
Vi övade att stå på scen. Först gjorde vi en övning då alla barn fick en varsin sak som de skulle låtsas vara någonting annat än vad den egentligen var. Tillexempel, en kille fick en mugg som han på en gång såg som en trumma medan en flicka fick ett skärp som egentligen var en orm. Man skulle sedan gå upp på scenen och gestalta föremålets nya fenomen inför de andra kompisarna. Kompisarna som tittade på fick öva på att vara en god publik och jublade och tjoade och klappade så mycket dem kunde när någon varit så modig och gått upp på scenen.
Det var vår få-supermycket-positiv-respons-från-sina-kompisar-övning. Den funkade riktigt bra! Till viss del... Typ alla kom genast på något som sakerna kunde vara egentligen, och de var redo att gå upp på scenen. Men väl framme drabbades dem av prestationsångest? blyghet? så de ångrade sig och gick och satte sig igen. Varför? Vad var det som stoppade dem när dem vart så peppade nyss?
Men flera barn gick upp, och efter åh-jag-vill-inte-vara-först-gränsen spräckts så vart det lättare att köra.
Sedan delade vi upp oss i två grupper för att sjunga/dansa igenom "det kan vara du" innan dem skulle vissa upp låten för varandra. Barnen i min grupp blev jätteglada över den idéen. De kunde tycka att det var läskigt att stå på scen vanligtvis, men nu skulle det bli jättekul! Vi hade riktigt roligt när vi sjöng och dansade i lilla grupprummet! De exalterade och ivriga kropparna med stora tindrande ögon kunde knappt bärga sig tills showen skulle dra igång. Och även fast två killar i Hannas grupp skulle vara lite coola innan så släppte även dom loss ungefär halvvägs in i låten. Vi har klurat mycket på vad som ligger bakom deras nonchalanta uppsyn. Hmm.. Hur som haver så var båda grupperna himlahimla duktiga!
Det här kanske låter skrytigt men förr skrev jag en blogg som faktiskt hade ganska många läsare, det var till och med så att det kom fram okända jänter på stan och berömde min blogg. Starstruck haha. På den tiden fick jag ofta känslan av "wow, det här måste jag skriva i bloggen" när det hände något extraordinärt i livet. Och precis den känslan fick jag nu när jag såg de fantastiska barnen framträda.
Jag önskar jag verkligen kunde förmedla den varma härliga känslan av stolthet (för ja det finns en sån, stolthet och storhets hör faktiskt inte ihop) jag fick inom mig när barnen jobbade så hårt och verkligen var engagerade och jaa wordless. Det var så befriande att få känna sig lycklig tillsammans med barnen och se deras passion lysa!
Vi pratade även om att stå på scen. Om de hade gjort det förr och hur det kändes? Alla hade stått på scen i och med förskolans lilla melodifestival, och även i flera andra sammanhang. Överlag var känslan att det var väldigt kul. Jag frågade om de kännt sig pirriga inför att stå på scen? Och då kom det krypande fram att det kanske inte alltid var jättekul, man var oftast mest pirrig. Men det kunde ju faktiskt vara kul och pirrigt på samma gång!
Vi frågade varför de tyckte det var så pirrigt? Var det pirrigt på ett läskigt vis? Och ibland var det faktiskt mest läskigt. Som vid vår första övning. Kanske var det för att man var själv på scen då? Spealde det stor roll, var det roligare/läskigare att stå på scenen ensam eller tillsammans med sina kompisar? Där var det väldigt blandade åsikter, det var kul att vara tillsammans med kompisar men samtidigt kunde det bli så trångt då. Men var man själv kunde man inte titta på andra osv.
Något som de hade en väldigt gemensam mening om var varför det var så pirrigt/läskigt. Det var för att alla tittade på en. Liksom alla.
Det kom fram under vår första övning, och jag frågade då om de skulle kännas bättre ifall publiken blundade eller satt med ryggen åt ett annat håll? Då vart det väldigt knepigt att sätta sig in i den situationen. Varför ska man visa upp sig för någon som inte tittar liksom? Och då kanske det där pirret var ganska viktigt ändå, för pirret kom av att andra tittar, men tittar inte andra är det inget kul, så då kanske pirret måste finnas där och höra ihop med scenframträdande? Det kan jag gå med på, bara det inte är ett alltför läskigt pirr, det ska vara ett positivt pirr, iallafall måste det ha en positiv effekt, likt reslutat som extra skärpt koncentration.
Varför det kändes läskigt-pirrigt att gå upp och göra något nytt som i första övningen, och varför det kändes peppigt-pirrigt i vår andra övning när de framförde "det kan vara du" tror jag beror på att de kände sig väldigt trygga med det dem skulle göra. "Det kan vara du" kan alla nu och dem har lärt sig den genom lek och dans och tjofaderittan, inte för att visa den upp för någon annan.
Varför man gör någonting tror jag nämligen också är viktigt. Lär vi oss en låt för att ha kul handlar det mest om sin egen prestation, man gör det för att det är roligt. Lär man sig något enbart för att det ska visas upp gör man det kanske lika mycket enbart för publikens skull?
Redogörelse för tisdagens "lektion". Hur det gick med scenövningarana, vad barnen tyckte om att stå på scen och varför dem tyckte så. Massa prat om pirr!
13/10 -11 - Projektarbetesanteckningar (långt ord)
Här är våra anteckningar från vår planeringsstund, mest kanske för att Hanna också ska kunna ta del av dom fast vi antecknade i min bok, himla praktiskt det här med internet!
* Dela upp gruppen. Skapa egna danser, visa för varandra. För att dom ska få chansen att göra någonting produktivt med deras sprudlande kreativitet. Men hur får vi denna övning prestigelös?
* Sjunga mer a'capella för att verkligen öva sång. Blunda för att fokusera och öva gehöret, samt frasering och nyanser. Troligtvis sjunga "du vet väl om du är värdefuuull".
* Scenisk erfarenhet som inte är kopplad till press. Få det genom att göra en super-mycket-positiv-respons-av-kompisar-övning. Samt framföra något som barnen känner sig trygga med.
Inför 18/10. Smågrupper, egna danser, till engelsk musik så det blir dans istället för gester till ord. Visa för varandra. Sluta med hoppa-snurra-veva-dans-osv-osv?
Två veckor lov.
8/11. Repetera deras dans, lära resten av "Ge mig sång". avsluta med lek.
15/11. Lugn dag, a'capella låten värdefull. Leka lugna lekar likt viskleken och spegelleken för att de verkligen ska få chans att koncentrera sig och lyssna på, alternativt följa sina kompisar.
22/11. Genrep!
Skriva ihop en gemensam projektplan att ge till förskolan
Det är inte mycket tid kvar nu, jag kommer sakna våra härliga barn!
* Dela upp gruppen. Skapa egna danser, visa för varandra. För att dom ska få chansen att göra någonting produktivt med deras sprudlande kreativitet. Men hur får vi denna övning prestigelös?
* Sjunga mer a'capella för att verkligen öva sång. Blunda för att fokusera och öva gehöret, samt frasering och nyanser. Troligtvis sjunga "du vet väl om du är värdefuuull".
* Scenisk erfarenhet som inte är kopplad till press. Få det genom att göra en super-mycket-positiv-respons-av-kompisar-övning. Samt framföra något som barnen känner sig trygga med.
Inför 18/10. Smågrupper, egna danser, till engelsk musik så det blir dans istället för gester till ord. Visa för varandra. Sluta med hoppa-snurra-veva-dans-osv-osv?
Två veckor lov.
8/11. Repetera deras dans, lära resten av "Ge mig sång". avsluta med lek.
15/11. Lugn dag, a'capella låten värdefull. Leka lugna lekar likt viskleken och spegelleken för att de verkligen ska få chans att koncentrera sig och lyssna på, alternativt följa sina kompisar.
22/11. Genrep!
Skriva ihop en gemensam projektplan att ge till förskolan
Det är inte mycket tid kvar nu, jag kommer sakna våra härliga barn!
5/10 - 11 - Behåll kontrollen över könsrollen
Så! Nu har vi tagit oss i vår lilla skjortkrage och gjort en riktig plan för resten av terminen.
Vi har båda gått omkring och känt att det liksom fattats något i vårt arbete, och trots vår långa utläggning om hur varje delmoment på förskolan känts så har vi inte lyckats lista ut exakt vad som saknas. Men vi har iallafall gjort en plan där vi lagt in så mycket övningar vi kunde hitta och komma på som skulle stämma överrens med och främja vår målsättning, för att i efterhand inte kunna känna att vi saknat något som glömdes bort/inte hanns med. Nu har vi äntligen koll på läget och det känns görbra!
Det närmsta gångerna ska vi jobba med prestigelös scenframställning (pretentiöst ord yes), där vi, mest Hanna, kommit på en övning som vi teoretiskt vet har otroligt bra syfte, men är lite osäkra på hur den kommer fungera praktiskt. Den handlar om att ge varandra ordentligt med positiv respons när man svalt blygheten som höga prestationskrav ger. Jag återkommer till den när vi prövat den med barnen.
Under denna tid ska vi också dela upp oss mycket i smågrupper för att verkligen kunna reflektera med barnen inför något annars så (iallafall för mig) prestigeladdat som att framträda. Samt kanske kunna få en hint av deras syn på detta.
Efter vårat scenarbete tänkte vi ägna oss åt den musikaliska och vokala utvecklingen. Det blir ett lugnare tempo, mer a capella och jobba med att separera sinnena. Till exempel utesluta synen och fokusera desto mer på rösten (eller ja som sinne, hörseln).
Häromkring ska vi även låta barnens kreativitet sprudla och försöka skapa något nytt och eget tillsammans. Alltihop ska vi sedan repa så vi får en repertoar.
Angående våra frågor i projektplanen om skillnad mellan killar och tjejer:
I tisdags på dagiset möttes vi av något som jag kände var en mycket "kaxigare" attityd bland killarna. Vi har funderat kring hur könsrollerna i samhället påverkar barn, eftersom man redan i femårs ålder kan se stor skillnad. Och ja, Gudrun Schymans genuspolitik i all ära, men det är skillnad på killar och tjejer. Visst kan killar ha rosa kläder och tjejer spela fotboll, men på samma sätt som man inte ska leda in människor i en påtvingad attityd förknippad med deras kön så ska man heller inte ta bort de biologiska behov som killar respektive tjejer har. Mycket sitter i djupt medärvda egenskaper som i rakt nederstigande led sträcker sig mil ner i släktträdet, men det verkliga problemet/orsaken (beror på hur man vill se det) tror jag handlar om attityder i samhället.
Trots att vi i detta fantastiska och industrialiserade land har en väldigt öppen och accepterande atmosfär möts vi dagligen av dessa genus-rotade attityder. Dagligen får vi oss en ordentlig dos av budskapet att tjejer ska vara söta men killar coola, och att killar skulle vara passionerade och verkligen ge sig hän åt något (utom hockey alternativt innebandy då) skulle verkligen inte stämma överens med dessa urgamla ideal, för då är man en riktigt nörd. Att tjejer kan sitta och diskutera hårfärger på deras "My little ponys" manar i timmar däremot, det är helt acceptabelt.
I Sverige har vi kommit långt i jämställdhetsfrågor, utvecklingen har verkligen gått framåt och teoretiskt är tjejer och killar nästan helt equal. Frågan är då, hur för vi denna fina teori ut i verkligheten? Vad ska vi göra för att ändra attityden i samhället?
Det är otroligt stora frågor som jag inte i första hand tänkt diskutera i min loggbok, men vi kan inte kringgå problemet. För vad kan vi göra för att förändra attityden i vår dagisgrupp? Varför ska våra småpojkar redan ha en cool image som dock mest har lett till en nonchalant uppsyn? Hur får vi fram det där odrägliga och kaxiga i sötflickorna? För visst måste det väl finnas där även hos dom? Men framförallt vad kan vi som förebilder göra för att påverka detta och rensa från förtryck och roller? Hur gör man när man vill låta den inre personligheten komma fram?
Jag känner doften av att tappa tråden, men idag hittade jag ingen att sitta med i matan så jag frågade närmsta personer om jag fick slå mig ner hos dom. Det visade sig vara ett par cirkusettor som diskuterade personlighet. Dem påvisade att personlighet inte var något vi hade, utan något som växte fram genom samhället och umgängeskretsen vi växte upp med. Att vi alla föddes likt kopior. Personligen anser jag att alla människor är unika, och ordspråket att man blir som man umgås har sig ett sanningens ord, man präglas definitivt av omständigheterna i sin uppväxt. Såklart. Men jag med min urbotligt positiva syn på den unika individen tror att oavsett faktum och villkor så finns och består den sanna personligheten någonstans inom oss.
Åter till frågan då, om vi nu inte skulle födas med personlighet, då är det ju ännu viktigare med en öppen attityd, och hur hur hur kan vi få denna attityd ut från det teoretiska pappret till praktikens rafflande verklighet?
Jag kan börja med mig. Vad har jag för bild av mannen respektive kvinnan?
Med handen på hjärtat inser jag att den är den otroligt konservativ. Vid rent praktiska saker som mans-kvinnodominerade yrken blir jag bara glad över att det rörs om lite i grytan. Bara en sån sak som att i mitt hem tvättar och dammsuger pappa medan mamma kan rensa avlopp och renovera tak. Inga traditionella könsbundna roller.
Men på bussen hem från träningen idag diskuterade vi favoritkroppsdelar, då jag på något underligt sätt kom fram till att jag verkligen diggar handleder, med argumentet att dem är så otroligt kvinnliga på alla kvinnor oavsett kroppsform, på samma sätt som dem är väldigt manliga på alla män.
Rara Adina, vad var allt snack om att ändra attityder? Usch hur manipulerad och lättpåverkad jag varit och är!
.
Redovising av planering för resten av terminen. Samt en låång diskussion kring könsroller, varför de uppkommer och hur kan man påverka dem?
1/10 - 2011 - Är du flitig som ett bi så jobbar du för hårt
Vi har lovat att inte förvandla våra bloggloggböcker till 2000-talets cyberverision med kärleksförklaringar à la Romeo och Julia, men det är svårt när Hanna är så obegripligt bra att hon ger mig existentiella tvivel bara genom att existera. Tänk hur mycket livet handlar om att våga acceptera och bemöta den kärlek som finns inom och omkring oss. Jag är så lycklig att vi båda vågar göra det, i alla fall vad det gäller relationen mellan oss två!
Men trots att vi prisar vårt samarbete högt har vi jobbat otroligt lite denna vecka. Så på måndag ska vi ta oss i kragen och verkligen tänka efter hur våra "lektioner" stämmer överens med målsättningen. Fundera över hur vi i nuläget skulle besvara frågeställningen, för det kan ju vara intressant och se den utvecklingen. Samt lägga upp en mer långsiktig plan än den vi haft hittills. Jag är nämligen rädd att vi kan ramla in ett litet engagerat lyckorus och bara latja med barnen. Vi kommer inte glömma varför vi är där eller varför vi verkligen vill göra det här, men när vi har så himla roligt är det att glömma att man faktiskt också måste jobba för det. Vi ska inte vara världens galnaste roligaste kompisar med barnen, inte bara i alla fall, vi ska även vara pedagoger.
Och i och med detta så har jag lärt känna en del av mig som märks extra tydligt inom just pedagogik och ledarskap. Men det är även en minst lika viktig del i livet som Adina i övrigt.
Jag har insett att jag själv tycker att det kan kännas jättejobbigt att inte få tillfredsställa mina medmänniskor. Jag har nog alltid känt så, det är bara inte förns nu jag reflekterar lite och inser det. Det är någonting med Jantelagens propagerande om att man inte ska sticka upp som får mig att vilja leva för att alltid vara andra till lags. Det är ganska absurt. Men jag, och jag kan med säkerhet säga att det också gäller Hanna, har alltid var en snäll flicka. Tyvärr har det blivit stor inflation på det fantastiska ordet snäll. Det har en så vacker och värdefull innebörd men mesas ofta ner. Typ när fröken tar fram papper som man anonymt ska skriva ett positivt ord om alla klasskamrater på, hur ofta tas då inte snäll till som en undanflykt på alla dom där människorna man egentligen inte hade tillräckligt bra kontakt med för att kunna ge deras personlighet rättvisa i ett ord. Det finns verkligen inte något likhetstecken mellan snäll och mesig. Men däremot, kan man som jag, gå över gränsen och sedan beskrivas av sina närmre vänner som "för snäll", då börjar man närma sig mesig. Är man för snäll är man inte heller hälsosamt snäll mot sig själv.
Jag tror att den här mesigheten inom mig gör att det känns jobbigt att säga ifrån. För när jag säger ifrån kommer jag gå min väg och inte vara alla andra tillags. Då vet jag att jag kommer göra en person besviken, och hur obehaglig är inte känslan av att göra någon besviken?
Nu börjar jag förstå det här "bli-din-egen-coach-och-börja-våga-säga-nej-redan-idag-snacket" som pulserar i media. Det är alltså inte bara jag, utan vi är en helt nation, minst, som ihärdigt slavar under Jante och inte vågar säga till eller ifrån.
Det trygga med att säga nej i en ledarroll är att motsatsen oftast förknippas med en björntjänst. Så med mitt ethos som pedagog tar inte mina tillsägningar åt barnen alltför hårt, och jag får lära mig att det är så visan är, för en björntjänst gör väl ingen glad?
.
Lite ris och ros till mitt och Hannas arbete samt en insikt att jag kan vara en fegis. Måste lära mig skilja på snäll och "för snäll".
23/9 - 11 - Finkulturellt med stämmor och balett
Det här med att få alla barn att känna sig sedda är himla svårt asså. Alltid är det ju någon som tar mer plats än någon annan. Så vi har funderat kring att dela upp oss och låta barnen få vara i två små grupper. Det är lättare att verkligen kunna prata med alla om det bara är tre barn i en grupp. Och nu känner vi barnen tillräckligt bra för att kunna se vilka som passar bra, och inte passar bra, i en sån liten grupp.
Vi har funderat på att antingen repa låtar vi redan kan eller lär ut nya ganska lätta så barnen får framföra det dom lärt sig i lillgrupperna för varandra. Det känns som att det kan vara ett avslappnat sätt att börja öva upp scenvana och kanske även jobba med scennärvaro.
I tisdags när vi var på dagiset var det mycket nytt och ganska mycket svårt så barnen fick verkligen koncentrera sig. Det märktes på dom att det blev flamsigare då. Så det kanske var lite väl mycket fokus, men dom gjorde det så otroligt bra lär jag säga! Trots att koncentrationen började sina så kämpade dom på, härligt!
Dom fick lära sig en väldigt, tycker jag, snygg och rolig call and response grej. I slutet av vår sång "Det kan vara Du", delar gruppen upp sig i två och kör fråga-svar.
Tänka sig, nu har dom både lärt sig sjunga i stämmor (call and response kan väl ändå räknas som stämmor?) samt lärt sig den populära kanon-konsten inom koreografi! Eftersom jag dansar modern improvisationsbalett så blev vi så sugna att föra lite av det på barnen (visst var du sugen på det hanna, plie ;) ). Så nu är dom riktiga fenor på att göra den klassiska balettplien, samt har dom improvisationsdansat till leken rumpstopp.
Det är viktigt det där med improvisationen. Tänk vad mycket kreativitet och känsla de små liven frigör i sina kroppar utan att dom ens vet om det när dom helt improviserat följer musiken. Wow!
.
Funderat på att dela upp barnen i smågrupper för att alla ska få känna sig sedda samt öva scennärvaro. Lärt ut hela "Det kan vara Du", dansat och sjungit igenom utan att det känns säkert.
15/9 -11 - Vi har en plan, tajmad och klar
Vi har gjort en plan för kommande tisdag innehållande detta:
Uppvärmning av kropp, själ och röst: "Nu rullar våran sång igång".
Lekar: Rumpstopp (som dansstopp fast man ska sätta sig på rumpan) och superleken gömma nyckel igen!
Sång: Fortsätta på "Det kan vara du"
Dans: Börja lära ut "Dansa Rock 'n Roll".
Så det blir mera dans och mindre sång nästa vecka. Vi skulle hitta på rörelser till sista versen i det kan vara du och börja göra koreografi till dansa rock 'n roll, men vi hade inte skivorna just nu + att jag haft utbytesstudenter här och är lite överkörd i hjärnan. Men jag ska lyssna på låten och inspireras i helgen så klarlägger vi rörelser och koreografi på måndag. Jag ser fram emot att lägga in mer dans och inte bara rörelser på "lektionerna".
Angående avgränsningen i idéskissen: Vi har skrivit att vi vill avgränsa oss och bara träffa barnen till Februari. Detta är ändrat då vi insett att det är himla många tisdagar fram till Februari. Så vi har planerat att fortsätta November ut och sedan ha en avslutning i slutslutet av november/tidiga december. November kan passa bättre då det brukar vara mycket i december ändå, med lucia, fotbolls- och gymnastikavslutningar och dylikt. Det beror lite på hur vi vill ha vår avslutning också, men det bestämmer vi lite längre fram.
Även om vi kommer sluta i slutet av November så kommer vi hinna träffa barnen 10-11 gånger, då även borträknat höstlov och min utbytesresa. Så vi kommer få tid tillsammans även om inte träffas lika länge som planerat.
Men det går fort, oj så fort! Tänk att vi redan är på vårt tredje besök, vi som nyss började skolan och inte ens hade en förskola att vara på!
.
Planerat tredje "lektionen", mer dans denna gång. Bestämt att vi ska vara klara med mötena denna termin, men det känns tillräckligt.
15/9 - 11 - Solen i Gävle är bäst tycker jag!
I tisdags var vi på förskolan för andra gången. Barnen satt vid fönstren i rummet där vi håller till och skrek rätt ut när dom såg oss komma gående på gården. Vi har verkligen blivit accepterade, och se så det skulle märkas. Det var lite tjoigare, livligare och mycket busigare denna gång. Det kan ju bero på att dom är tryggare med oss, men också att det var fler barn, sex stycken och nästa gång sju. Men barnen är busigare på ett bra sätt för dom lyssnar när vi säger till att de blir för mycket flams. Inte för att vi behövt säga till så mycket, men när det hänt så har dom lyssnat.
Vi lekten en lek som hette hattleken, den gick verkligen hem! Så vi sparar Hannas röda utklädningshatt som ett ess i rockärmen inför kommande stunder. Låten "Det kan vara Du" har vi lärt ut både första versen och refrängen på, och jag dom klarade det bra. Vi har planerat att nöta lite på det nästa gång, men även lära ut sista versen.
"Musikalisk gömma nyckel" lekte vi också. Återigen något riktigt populärt. Det går ut på att ett barn letar efter en gömd nyckel och dom andra sjunger samt gör rörelser till en sång samtidigt. Ju närmre det letande barnen kommer nyckeln desto högre blir sången och desto yvigare bli gesterna. När den letande är långt från nyckeln däremot då sjunger man så yttipyttigt man kan. Det var lite knepigt för vissa barn att hänga med och förstå just det där med att man faktiskt kan sjunga i något annat än mezzoforte. Men när den förståelsen gick upp för dom släppte det liksom och leken blev riktigt kul för oss alla.
Jag tycker att det var en bra övning, då barnen inte bara hade kul, dom utvecklade även en del av sitt gehör genom att lyssna på dom andra och vara musikaliskt samspelta. Vissa insåg även vikten av dynamik, en vacker upptäckt.
Vi diskuterade även vikten av vänskap, vill man ha en vän får man också lov att vara en. Det var lite svårt att hålla sig till ämnet, vi fick oss istället en kort men fin pratstund om att solen som lyser på oss är samma sol på hela jorden, fast den är mycket varmare i Afrika. Se så det kan gå.
.
Andra gången på dagis, busigare stämning. Reflektioner kring varför? Lekte "hattleken" som verkligen gick hem, samt övade på dynamik, samspel och gehör genom leken "gömma nyckel". Började på "Det kan vara Du".
7/9 - 11 - Nu rullar våran sång igång
Igår hade vi vår första "lektion" med barnen. När vi precis kommit tillbaka till östra var vi bara för trötta och urladdade för att kunna reflektera kring det hela, men såhär i efterhand kan jag känna att det var riktigt kul! Barnen var så otroligt tillmötesgående och öppna, men även busiga. Vi lekte en namnlek för att lära oss deras namn, och dom sa många namn, bland annat storasysters namn, kompisens namn eller grannens namn, men inte deras eget. Så hjälpsamma var dom i momentet att lära känna gruppen... Skämt åsido, jag har ju faktiskt skrivit att dom var tillmötesgående och det håller jag fast vid.
Gruppens storlek förvånade oss, de var fyra stycken, men till nästa vecka kommer de utökas och bli sex. Väldigt härlig känsla att kunna namnen på alla barn (för ja, dom avslöjade deras riktiga tillslut) redan efter första gången. Och så snabblärda de var! Vi kom dit med ett helt sjok sånger och dom satte allihop. Vi sjöng en helt ny sång för dom och efter en gång satt både rörelser, text och melodi. Otroligt faschinerande! I och med detta lär vi tänka om lite och höja svårighetsgraden.
Vi hade en väldigt givande pratsstund på slutet, där de fick berätta om saker som dom såg fram emot att göra tillsammans med oss. Just dans var ett återkommande ämne som togs upp så det är något vi får ta och klura på!
Jag tror att denna stund inte bara var givande för oss ledare, för att veta hur vi ska kunna planera terminen, utan jag tror även att barnen tyckte om att de fick en chans att reflektera över vårat möte, tillsammans med oss, samt berätta om framtidsvisioner och tja målsättning (det kanske är ett lite starkt ord, men en flicka hade som mål att få lära sig mer dans tillexempel, det borde väl ändå räknas som målsättning right?). Nu vet vi lite mer var vi har varandra och vart vi är påväg, så att vi på nåt sätt kan samla ihop oss och skapa ett gemensamt mål.
Ja slutpratstunden tycker jag absolut vi ska bevara!
Angående frågeställningen. Efter egna erfarenheter anser jag att det går väldigt fort för barn att släppa på "spärren" så att säga. Att de vågar ta för sig snabbare än vad vuxna människor gör. Självklart är det individuellt människor emellan, men rent allmänt så vågar barn blomma ut snabbare än äldre. Därför tror jag att våran frågeställning, handen på hjärtat, är skitsvår att besvara. Just att kunna se hur dom utvecklas utan prestige nu kan vara svårt. Men jag hoppas att de får någon trygghet inom framförandet av musik och dans som de tar med sig när de ska ha uppvisning i andra sammanhang och situationer där tryggheten inte är så påtaglig som på deras eget dagis med deras närmsta vänner. Det är väl egentligen det vi vill åstakomma. Ett, kanske, för långsiktigt mål för att kunna få ett distinkt svar i en projektrapport om några månader. Jag menar att utvecklas utan prestige är något man får jobba med hela livet då det alltid kommer in nya människor med sin syn på prestation som påverkar, och när man själv, tack och lov, förändras under livets gång. Men som sagt, vi hoppas på att någonstans kunna plantera en liten grund med prestigelös utveckling som de kan hitta tillbaka till när de behöver.
Imorgon ska vi lyssna på sånger som vi tidigare sållat bort då vi trott de varit för svåra, nu när barnen påvisat annat får vi ta och vaska fram dom igen. Även leta upp nya lekar och komma på mer dans, så önskat som det var. En plan för vår slupratstund ska också skapas.
Note to self: börja med projektplaneringen!
.
Haft första "lektionen"! Förvånade över vilka talanger barnen besitter, fick oss en tankeställare och behövde höja svårighetsnivån samt anpassa "lektionerna" efter barnens individuella målsättningar. Insåg hur viktigt det var att reflektera över vår målsättning tillsammans med barnen, men insåg även hur knölig vår frågeställning kan framstå. Men fortfarande vill bevara den p.g.a av att den kan leda till vår målsättning.
1/9 -11 Förberett första "lektionen"
Nu har vi förberett vår första "lektion" med barnen. Vi har lite problem med vad vi ska kalla det, 'tillfälle' låter så hastigt och tillfälligt, 'lektion' låter så överambitiöst seriöst och 'stund/tid/gång' låter så otroligt nonchalant och opersonligt. Så tills vidare, innan vi kommit på det rätta ordet kallar vi det "lektion", då vi faktiskt har planerat att lära dom något, så som man gör på en lektion. Samt skulle det vara härligt om de fick en hint av att lektioner faktiskt kan vara roliga och inspirerande likt våra "stunder/tillfällen/lektioner" med barnen. Men ändock ligger själva ordet "lektion" lite hårt i munnen.
Aja, hur som haver har vi planerat denna "lektion" som vi ska hålla i/delta i på tisdag. Återigen inser jag hur lätt det är med syftesfel, hur beroende jag är av ett korrekt ordval. Jag börjar inlägget med att säga att vi förberett något, just eftersom vi vill följa barnen och då är det bättre att vara förberedda än planerade. Alltså ha en plan men inte en planering. Så att vi mer rättvist kan anpassa oss efter individerna vi möter, och vi har gjort en plan inte en planering, så ska man då säga att vi förberett "lektionen" eller har vi planerat den?
I vilket fall har vi lekt i förmiddags, skrivit en hejdå-sång och hittat på rörelser och verser. Ju mer vi pratar och leker desto bättre känns det. Inte för att jag haft direkt ångest innan, men lite nervös. Vi vill ju så gärna att alla ska känna sig sedda och ha så kul.
När man tänker på det är det ett skitsvårt mål, och jag tror att iallafall jag, lär släppa prestationen och kravet att alla ska ha skitkul jämt. Någongång kommer någon inte ha superskitkul, vi fungerar så. Man är inte på topp jämt, och allt kan inte passa alla. Den läskiga dubbelmoralen smyger sig på när jag som ledare inser att det egentligen är jag själv som skulle behöva vara med på detta "prestige-rehab" vi skapar för fem-åringarna.
Tur då att jag får vara med! Dock inte som den som ska bli peppad att tro på sin egen förmåga, men det blir nog en win-win situation. Jag ska ge barnen all kraft jag kan och jag vet att de, kanske omedvetet, kommer ge exakt samma tjänst tillbaka.
Kort sagt är jag väldigt nyfiken på denna tid tillsammans med barnen, både på hur det kan påverka mig och Hanna, men självklart mest nyfiken på hur barnen kommer ta det. Det är ju vårt mål att de ska utvecklas, utan prestige!
Aja, hur som haver har vi planerat denna "lektion" som vi ska hålla i/delta i på tisdag. Återigen inser jag hur lätt det är med syftesfel, hur beroende jag är av ett korrekt ordval. Jag börjar inlägget med att säga att vi förberett något, just eftersom vi vill följa barnen och då är det bättre att vara förberedda än planerade. Alltså ha en plan men inte en planering. Så att vi mer rättvist kan anpassa oss efter individerna vi möter, och vi har gjort en plan inte en planering, så ska man då säga att vi förberett "lektionen" eller har vi planerat den?
I vilket fall har vi lekt i förmiddags, skrivit en hejdå-sång och hittat på rörelser och verser. Ju mer vi pratar och leker desto bättre känns det. Inte för att jag haft direkt ångest innan, men lite nervös. Vi vill ju så gärna att alla ska känna sig sedda och ha så kul.
När man tänker på det är det ett skitsvårt mål, och jag tror att iallafall jag, lär släppa prestationen och kravet att alla ska ha skitkul jämt. Någongång kommer någon inte ha superskitkul, vi fungerar så. Man är inte på topp jämt, och allt kan inte passa alla. Den läskiga dubbelmoralen smyger sig på när jag som ledare inser att det egentligen är jag själv som skulle behöva vara med på detta "prestige-rehab" vi skapar för fem-åringarna.
Tur då att jag får vara med! Dock inte som den som ska bli peppad att tro på sin egen förmåga, men det blir nog en win-win situation. Jag ska ge barnen all kraft jag kan och jag vet att de, kanske omedvetet, kommer ge exakt samma tjänst tillbaka.
Kort sagt är jag väldigt nyfiken på denna tid tillsammans med barnen, både på hur det kan påverka mig och Hanna, men självklart mest nyfiken på hur barnen kommer ta det. Det är ju vårt mål att de ska utvecklas, utan prestige!
.
Funderingar kring ordval, likt "lektion", och hur man själv ska kunna släppa prestationskraven. Kommit på hejdå-sång och är peppad för tiden tillsammans med barnen.
26/8 - 11 - Omformulerad frågeställning
Frågeställning (den "nya")
- Kan vi få individen att arbeta glädjefyllt och målmedvetet utan prestige med hjälp av estetiska konstformer så som dans och musik?
