adinas logg

Det har nu gått en hyfsat lång tid mellan själva kalaset och det nu reflekterande efter-kalaset-inlägget. För jag har inte riktigt vetat, och vet fortfarande inte riktigt vad jag ska skriva om kalaset. Jag skrev ju ett inför-kalaset-inlägg, och kalaset blev faktiskt precis så, det var ett riktigt drömkalas.

Så det blir mest upprepning av kalasplaneringen om jag ska redovisa själva kalashändelserna. Men för att repetera mig lite så fikade vi, lekte, delade ut diplom och sjöng och dansade i massor.

Barnen hade ritat hur fina teckningar som helst åt oss. Tänk att våra söta barn har suttit och lagt ner tid på dessa fantastiska bilder, det är kärlek det! Många av barnen hade även tagit med sig sina finaste kläder som de bytte om till innan kalaset. Det var nog inte förrns då vi insåg hur mycket intryck vi, musiken och dansen gjort på barnen. Att dem pratar om oss hemma, så till den grad att deras föräldrar blir involverade och packar med finkläder osv. Det kändes litegrann som kvittot på att det varit ett ömsesidigt givande utbyte. För emellanåt har det känns som att vi varit lite av en börda för dagiset, att vi bara kommit in och sabbat deras rutiner, avskärmat "våra" barn från de andra under ute-lek-tiden. Varken fröknarna eller barnen har gett sken av att fallet skulle vara så, men med den tunga mödan jante ständigt pålastad i livets ryggsäck tar man ju gärna skuld och nedvärderar sina gärningar. Helt i jäkla onödan.

Så även fast vi försökt att inte låtsas om dessa skuldkänslor för att ha "berövat" deras barn var det otroligt kul att få se och höra och till slut verkligen inse att vi varit sjukt omtyckta där. Jag vet inte om jag verkligen får fram vad jag menar, för vi förstod att barnen gillade oss och fröknarna sa hela tiden "kul, kul!" när vi kom, men ändå, nånstans därinne tvekade man utan att riktigt inse att man tvekat förrän man insåg att man inte behövde tveka.

Jag blir verkligen glad när jag tänker på kalaset, det blev så himlahimla kul! Det märktes tydligt när jag och Hanna spelade in lite klipp till vår redovisningsfilm igår, vi måste beskära klippen en hel del för mitt ordförråd verkar inte sträcka sig längre än till "skitkul". Skitkul som i sig är ett ganska fult ord, liksom skit? Bajs prutt typ. Men igår eftermiddag var det tydligen det starkaste uttryck jag kunde frammana för att beskriva någonting riktigt riktigt givande och roligt. Så det är så jag sitter på filmen och beskriver hela projektarbetet, skitkul!

I vårt syfte i projektplanen ville vi få barnen att utvecklas prestigelöst. Att de skulle förknippa musik, dans och uppträdande med någonting glädjefyllt och inte missnöje över prestationer, typ skapa oönskat vibrato från nerv-vraks-skakande-fingrar och sådär. Vi ville få barnen att våga! Vi ville hjälpa dem att våga släppa ut all den härliga kreativitet som bor inom dem. Vi ville skapa en atmosfär där de kände att vi tillät dem försöka och chansa. Att slutprodukten inte var det viktiga, utan vägen dit och anledningen varför man ens började vandra vägen dit.

Och faktiskt. Denna härliga utopi fick sig ett svar förra tisdagen. Vi såg barn som lärt sig mer om sång och dans genom att leka. Barn som börjat våga ta för sig. Barn som kände sig trygga och vågade försöka och chansa. Barn som uppträdde av en anledning, barn som uppträdde för att de tyckte det var kul.

Och jag tror, att någonstans därinne kände dem att under hela den här tiden vi haft tillsammans så har de fått beröm för det dem varit och är samt det dem känt och vågat. Inte det dem presterat. Fokuset har verkligen varit på glädje och gemenskap, och nyfikenhet. Och att släppa garden!

Det blir lite pretentiöst overkill om man ska se långsiktigt på hur det här påverkar barnen. Men bara det att dem har åtminstone ett uppträdande och en massa lektioner i bagaget som de kan förknippa med gemenskap och utveckling utan prestigekrav är alltid något.

Att jag och Hanna inte bara haft en hur roligt tid som helst tillsammans, både tillsammans bara vi två och tillsammans med barnen, genomfört de praktiska delarna i ett projektrarbete, utan även gett sju jättehärliga och otroligt mysiga femåringar ett litet uns av mer självförtroende och sett en glimt av vår superutopi. Det är för många flugor i samma smäll för att det ska kunna kännas verkligt. Men det är verkligt, och skitkul!

Emellanåt kändes det att det var ett projektarbete. Då det var stressigt och man sprang till bussar, eller rent teoretiskt ifrågasatte sönder övningar och deras syfte för att det skulle bli så bra som möjligt, liksom de stunderna då prestigen vi skulle få bort istället drabbade oss. Under de stunderna kändes det faktiskt som rent och skärt plugg.

Men alla andra stunder. Alla timmar i övningsrummet där jag och Hanna kommit på danserna till alla sånger vi lärt ut. Alla dessa timmar då vi skrattat tillsammans, bara släppt prestationskraven och brainstormat danser för femåringar. Alla timmar vi haft bra ursäkter till att lyssna på rolig barnmusik. Men framförallt, alla alla timmar med barnen. Lekarna, tankarna, sångerna, danserna, diskussionerna, kramarna. Då har det varit så långt ifrån bilden av plugg man kan komma. Det har varit ett fantastiskt utbyte där vi byggt en härlig relation till dessa otroliga människor. Kort sagt, det har varit skitkul!