13/10 -11 - Varför pirrar det?
I tisdags på förskolan kom det en flicka med en stark och vacker röst, och en flicka vars stämband fått agera hem åt en inflammerad skata. Den sistnämnda var jag. Förtvivlad kämpade jag mig upp till den ettstrukna oktaven. Tack och lov verkade dock barnen inte märka det alltför mycket.
Vi övade att stå på scen. Först gjorde vi en övning då alla barn fick en varsin sak som de skulle låtsas vara någonting annat än vad den egentligen var. Tillexempel, en kille fick en mugg som han på en gång såg som en trumma medan en flicka fick ett skärp som egentligen var en orm. Man skulle sedan gå upp på scenen och gestalta föremålets nya fenomen inför de andra kompisarna. Kompisarna som tittade på fick öva på att vara en god publik och jublade och tjoade och klappade så mycket dem kunde när någon varit så modig och gått upp på scenen.
Det var vår få-supermycket-positiv-respons-från-sina-kompisar-övning. Den funkade riktigt bra! Till viss del... Typ alla kom genast på något som sakerna kunde vara egentligen, och de var redo att gå upp på scenen. Men väl framme drabbades dem av prestationsångest? blyghet? så de ångrade sig och gick och satte sig igen. Varför? Vad var det som stoppade dem när dem vart så peppade nyss?
Men flera barn gick upp, och efter åh-jag-vill-inte-vara-först-gränsen spräckts så vart det lättare att köra.
Sedan delade vi upp oss i två grupper för att sjunga/dansa igenom "det kan vara du" innan dem skulle vissa upp låten för varandra. Barnen i min grupp blev jätteglada över den idéen. De kunde tycka att det var läskigt att stå på scen vanligtvis, men nu skulle det bli jättekul! Vi hade riktigt roligt när vi sjöng och dansade i lilla grupprummet! De exalterade och ivriga kropparna med stora tindrande ögon kunde knappt bärga sig tills showen skulle dra igång. Och även fast två killar i Hannas grupp skulle vara lite coola innan så släppte även dom loss ungefär halvvägs in i låten. Vi har klurat mycket på vad som ligger bakom deras nonchalanta uppsyn. Hmm.. Hur som haver så var båda grupperna himlahimla duktiga!
Det här kanske låter skrytigt men förr skrev jag en blogg som faktiskt hade ganska många läsare, det var till och med så att det kom fram okända jänter på stan och berömde min blogg. Starstruck haha. På den tiden fick jag ofta känslan av "wow, det här måste jag skriva i bloggen" när det hände något extraordinärt i livet. Och precis den känslan fick jag nu när jag såg de fantastiska barnen framträda.
Jag önskar jag verkligen kunde förmedla den varma härliga känslan av stolthet (för ja det finns en sån, stolthet och storhets hör faktiskt inte ihop) jag fick inom mig när barnen jobbade så hårt och verkligen var engagerade och jaa wordless. Det var så befriande att få känna sig lycklig tillsammans med barnen och se deras passion lysa!
Vi pratade även om att stå på scen. Om de hade gjort det förr och hur det kändes? Alla hade stått på scen i och med förskolans lilla melodifestival, och även i flera andra sammanhang. Överlag var känslan att det var väldigt kul. Jag frågade om de kännt sig pirriga inför att stå på scen? Och då kom det krypande fram att det kanske inte alltid var jättekul, man var oftast mest pirrig. Men det kunde ju faktiskt vara kul och pirrigt på samma gång!
Vi frågade varför de tyckte det var så pirrigt? Var det pirrigt på ett läskigt vis? Och ibland var det faktiskt mest läskigt. Som vid vår första övning. Kanske var det för att man var själv på scen då? Spealde det stor roll, var det roligare/läskigare att stå på scenen ensam eller tillsammans med sina kompisar? Där var det väldigt blandade åsikter, det var kul att vara tillsammans med kompisar men samtidigt kunde det bli så trångt då. Men var man själv kunde man inte titta på andra osv.
Något som de hade en väldigt gemensam mening om var varför det var så pirrigt/läskigt. Det var för att alla tittade på en. Liksom alla.
Det kom fram under vår första övning, och jag frågade då om de skulle kännas bättre ifall publiken blundade eller satt med ryggen åt ett annat håll? Då vart det väldigt knepigt att sätta sig in i den situationen. Varför ska man visa upp sig för någon som inte tittar liksom? Och då kanske det där pirret var ganska viktigt ändå, för pirret kom av att andra tittar, men tittar inte andra är det inget kul, så då kanske pirret måste finnas där och höra ihop med scenframträdande? Det kan jag gå med på, bara det inte är ett alltför läskigt pirr, det ska vara ett positivt pirr, iallafall måste det ha en positiv effekt, likt reslutat som extra skärpt koncentration.
Varför det kändes läskigt-pirrigt att gå upp och göra något nytt som i första övningen, och varför det kändes peppigt-pirrigt i vår andra övning när de framförde "det kan vara du" tror jag beror på att de kände sig väldigt trygga med det dem skulle göra. "Det kan vara du" kan alla nu och dem har lärt sig den genom lek och dans och tjofaderittan, inte för att visa den upp för någon annan.
Varför man gör någonting tror jag nämligen också är viktigt. Lär vi oss en låt för att ha kul handlar det mest om sin egen prestation, man gör det för att det är roligt. Lär man sig något enbart för att det ska visas upp gör man det kanske lika mycket enbart för publikens skull?
Redogörelse för tisdagens "lektion". Hur det gick med scenövningarana, vad barnen tyckte om att stå på scen och varför dem tyckte så. Massa prat om pirr!
Vi övade att stå på scen. Först gjorde vi en övning då alla barn fick en varsin sak som de skulle låtsas vara någonting annat än vad den egentligen var. Tillexempel, en kille fick en mugg som han på en gång såg som en trumma medan en flicka fick ett skärp som egentligen var en orm. Man skulle sedan gå upp på scenen och gestalta föremålets nya fenomen inför de andra kompisarna. Kompisarna som tittade på fick öva på att vara en god publik och jublade och tjoade och klappade så mycket dem kunde när någon varit så modig och gått upp på scenen.
Det var vår få-supermycket-positiv-respons-från-sina-kompisar-övning. Den funkade riktigt bra! Till viss del... Typ alla kom genast på något som sakerna kunde vara egentligen, och de var redo att gå upp på scenen. Men väl framme drabbades dem av prestationsångest? blyghet? så de ångrade sig och gick och satte sig igen. Varför? Vad var det som stoppade dem när dem vart så peppade nyss?
Men flera barn gick upp, och efter åh-jag-vill-inte-vara-först-gränsen spräckts så vart det lättare att köra.
Sedan delade vi upp oss i två grupper för att sjunga/dansa igenom "det kan vara du" innan dem skulle vissa upp låten för varandra. Barnen i min grupp blev jätteglada över den idéen. De kunde tycka att det var läskigt att stå på scen vanligtvis, men nu skulle det bli jättekul! Vi hade riktigt roligt när vi sjöng och dansade i lilla grupprummet! De exalterade och ivriga kropparna med stora tindrande ögon kunde knappt bärga sig tills showen skulle dra igång. Och även fast två killar i Hannas grupp skulle vara lite coola innan så släppte även dom loss ungefär halvvägs in i låten. Vi har klurat mycket på vad som ligger bakom deras nonchalanta uppsyn. Hmm.. Hur som haver så var båda grupperna himlahimla duktiga!
Det här kanske låter skrytigt men förr skrev jag en blogg som faktiskt hade ganska många läsare, det var till och med så att det kom fram okända jänter på stan och berömde min blogg. Starstruck haha. På den tiden fick jag ofta känslan av "wow, det här måste jag skriva i bloggen" när det hände något extraordinärt i livet. Och precis den känslan fick jag nu när jag såg de fantastiska barnen framträda.
Jag önskar jag verkligen kunde förmedla den varma härliga känslan av stolthet (för ja det finns en sån, stolthet och storhets hör faktiskt inte ihop) jag fick inom mig när barnen jobbade så hårt och verkligen var engagerade och jaa wordless. Det var så befriande att få känna sig lycklig tillsammans med barnen och se deras passion lysa!
Vi pratade även om att stå på scen. Om de hade gjort det förr och hur det kändes? Alla hade stått på scen i och med förskolans lilla melodifestival, och även i flera andra sammanhang. Överlag var känslan att det var väldigt kul. Jag frågade om de kännt sig pirriga inför att stå på scen? Och då kom det krypande fram att det kanske inte alltid var jättekul, man var oftast mest pirrig. Men det kunde ju faktiskt vara kul och pirrigt på samma gång!
Vi frågade varför de tyckte det var så pirrigt? Var det pirrigt på ett läskigt vis? Och ibland var det faktiskt mest läskigt. Som vid vår första övning. Kanske var det för att man var själv på scen då? Spealde det stor roll, var det roligare/läskigare att stå på scenen ensam eller tillsammans med sina kompisar? Där var det väldigt blandade åsikter, det var kul att vara tillsammans med kompisar men samtidigt kunde det bli så trångt då. Men var man själv kunde man inte titta på andra osv.
Något som de hade en väldigt gemensam mening om var varför det var så pirrigt/läskigt. Det var för att alla tittade på en. Liksom alla.
Det kom fram under vår första övning, och jag frågade då om de skulle kännas bättre ifall publiken blundade eller satt med ryggen åt ett annat håll? Då vart det väldigt knepigt att sätta sig in i den situationen. Varför ska man visa upp sig för någon som inte tittar liksom? Och då kanske det där pirret var ganska viktigt ändå, för pirret kom av att andra tittar, men tittar inte andra är det inget kul, så då kanske pirret måste finnas där och höra ihop med scenframträdande? Det kan jag gå med på, bara det inte är ett alltför läskigt pirr, det ska vara ett positivt pirr, iallafall måste det ha en positiv effekt, likt reslutat som extra skärpt koncentration.
Varför det kändes läskigt-pirrigt att gå upp och göra något nytt som i första övningen, och varför det kändes peppigt-pirrigt i vår andra övning när de framförde "det kan vara du" tror jag beror på att de kände sig väldigt trygga med det dem skulle göra. "Det kan vara du" kan alla nu och dem har lärt sig den genom lek och dans och tjofaderittan, inte för att visa den upp för någon annan.
Varför man gör någonting tror jag nämligen också är viktigt. Lär vi oss en låt för att ha kul handlar det mest om sin egen prestation, man gör det för att det är roligt. Lär man sig något enbart för att det ska visas upp gör man det kanske lika mycket enbart för publikens skull?
Redogörelse för tisdagens "lektion". Hur det gick med scenövningarana, vad barnen tyckte om att stå på scen och varför dem tyckte så. Massa prat om pirr!
Kommentarer
Trackback
