5/10 - 11 - Behåll kontrollen över könsrollen
Så! Nu har vi tagit oss i vår lilla skjortkrage och gjort en riktig plan för resten av terminen.
Vi har båda gått omkring och känt att det liksom fattats något i vårt arbete, och trots vår långa utläggning om hur varje delmoment på förskolan känts så har vi inte lyckats lista ut exakt vad som saknas. Men vi har iallafall gjort en plan där vi lagt in så mycket övningar vi kunde hitta och komma på som skulle stämma överrens med och främja vår målsättning, för att i efterhand inte kunna känna att vi saknat något som glömdes bort/inte hanns med. Nu har vi äntligen koll på läget och det känns görbra!
Det närmsta gångerna ska vi jobba med prestigelös scenframställning (pretentiöst ord yes), där vi, mest Hanna, kommit på en övning som vi teoretiskt vet har otroligt bra syfte, men är lite osäkra på hur den kommer fungera praktiskt. Den handlar om att ge varandra ordentligt med positiv respons när man svalt blygheten som höga prestationskrav ger. Jag återkommer till den när vi prövat den med barnen.
Under denna tid ska vi också dela upp oss mycket i smågrupper för att verkligen kunna reflektera med barnen inför något annars så (iallafall för mig) prestigeladdat som att framträda. Samt kanske kunna få en hint av deras syn på detta.
Efter vårat scenarbete tänkte vi ägna oss åt den musikaliska och vokala utvecklingen. Det blir ett lugnare tempo, mer a capella och jobba med att separera sinnena. Till exempel utesluta synen och fokusera desto mer på rösten (eller ja som sinne, hörseln).
Häromkring ska vi även låta barnens kreativitet sprudla och försöka skapa något nytt och eget tillsammans. Alltihop ska vi sedan repa så vi får en repertoar.
Angående våra frågor i projektplanen om skillnad mellan killar och tjejer:
I tisdags på dagiset möttes vi av något som jag kände var en mycket "kaxigare" attityd bland killarna. Vi har funderat kring hur könsrollerna i samhället påverkar barn, eftersom man redan i femårs ålder kan se stor skillnad. Och ja, Gudrun Schymans genuspolitik i all ära, men det är skillnad på killar och tjejer. Visst kan killar ha rosa kläder och tjejer spela fotboll, men på samma sätt som man inte ska leda in människor i en påtvingad attityd förknippad med deras kön så ska man heller inte ta bort de biologiska behov som killar respektive tjejer har. Mycket sitter i djupt medärvda egenskaper som i rakt nederstigande led sträcker sig mil ner i släktträdet, men det verkliga problemet/orsaken (beror på hur man vill se det) tror jag handlar om attityder i samhället.
Trots att vi i detta fantastiska och industrialiserade land har en väldigt öppen och accepterande atmosfär möts vi dagligen av dessa genus-rotade attityder. Dagligen får vi oss en ordentlig dos av budskapet att tjejer ska vara söta men killar coola, och att killar skulle vara passionerade och verkligen ge sig hän åt något (utom hockey alternativt innebandy då) skulle verkligen inte stämma överens med dessa urgamla ideal, för då är man en riktigt nörd. Att tjejer kan sitta och diskutera hårfärger på deras "My little ponys" manar i timmar däremot, det är helt acceptabelt.
I Sverige har vi kommit långt i jämställdhetsfrågor, utvecklingen har verkligen gått framåt och teoretiskt är tjejer och killar nästan helt equal. Frågan är då, hur för vi denna fina teori ut i verkligheten? Vad ska vi göra för att ändra attityden i samhället?
Det är otroligt stora frågor som jag inte i första hand tänkt diskutera i min loggbok, men vi kan inte kringgå problemet. För vad kan vi göra för att förändra attityden i vår dagisgrupp? Varför ska våra småpojkar redan ha en cool image som dock mest har lett till en nonchalant uppsyn? Hur får vi fram det där odrägliga och kaxiga i sötflickorna? För visst måste det väl finnas där även hos dom? Men framförallt vad kan vi som förebilder göra för att påverka detta och rensa från förtryck och roller? Hur gör man när man vill låta den inre personligheten komma fram?
Jag känner doften av att tappa tråden, men idag hittade jag ingen att sitta med i matan så jag frågade närmsta personer om jag fick slå mig ner hos dom. Det visade sig vara ett par cirkusettor som diskuterade personlighet. Dem påvisade att personlighet inte var något vi hade, utan något som växte fram genom samhället och umgängeskretsen vi växte upp med. Att vi alla föddes likt kopior. Personligen anser jag att alla människor är unika, och ordspråket att man blir som man umgås har sig ett sanningens ord, man präglas definitivt av omständigheterna i sin uppväxt. Såklart. Men jag med min urbotligt positiva syn på den unika individen tror att oavsett faktum och villkor så finns och består den sanna personligheten någonstans inom oss.
Åter till frågan då, om vi nu inte skulle födas med personlighet, då är det ju ännu viktigare med en öppen attityd, och hur hur hur kan vi få denna attityd ut från det teoretiska pappret till praktikens rafflande verklighet?
Jag kan börja med mig. Vad har jag för bild av mannen respektive kvinnan?
Med handen på hjärtat inser jag att den är den otroligt konservativ. Vid rent praktiska saker som mans-kvinnodominerade yrken blir jag bara glad över att det rörs om lite i grytan. Bara en sån sak som att i mitt hem tvättar och dammsuger pappa medan mamma kan rensa avlopp och renovera tak. Inga traditionella könsbundna roller.
Men på bussen hem från träningen idag diskuterade vi favoritkroppsdelar, då jag på något underligt sätt kom fram till att jag verkligen diggar handleder, med argumentet att dem är så otroligt kvinnliga på alla kvinnor oavsett kroppsform, på samma sätt som dem är väldigt manliga på alla män.
Rara Adina, vad var allt snack om att ändra attityder? Usch hur manipulerad och lättpåverkad jag varit och är!
.
Redovising av planering för resten av terminen. Samt en låång diskussion kring könsroller, varför de uppkommer och hur kan man påverka dem?
Kommentarer
Trackback
