23/9 - 11 - Finkulturellt med stämmor och balett
Det här med att få alla barn att känna sig sedda är himla svårt asså. Alltid är det ju någon som tar mer plats än någon annan. Så vi har funderat kring att dela upp oss och låta barnen få vara i två små grupper. Det är lättare att verkligen kunna prata med alla om det bara är tre barn i en grupp. Och nu känner vi barnen tillräckligt bra för att kunna se vilka som passar bra, och inte passar bra, i en sån liten grupp.
Vi har funderat på att antingen repa låtar vi redan kan eller lär ut nya ganska lätta så barnen får framföra det dom lärt sig i lillgrupperna för varandra. Det känns som att det kan vara ett avslappnat sätt att börja öva upp scenvana och kanske även jobba med scennärvaro.
I tisdags när vi var på dagiset var det mycket nytt och ganska mycket svårt så barnen fick verkligen koncentrera sig. Det märktes på dom att det blev flamsigare då. Så det kanske var lite väl mycket fokus, men dom gjorde det så otroligt bra lär jag säga! Trots att koncentrationen började sina så kämpade dom på, härligt!
Dom fick lära sig en väldigt, tycker jag, snygg och rolig call and response grej. I slutet av vår sång "Det kan vara Du", delar gruppen upp sig i två och kör fråga-svar.
Tänka sig, nu har dom både lärt sig sjunga i stämmor (call and response kan väl ändå räknas som stämmor?) samt lärt sig den populära kanon-konsten inom koreografi! Eftersom jag dansar modern improvisationsbalett så blev vi så sugna att föra lite av det på barnen (visst var du sugen på det hanna, plie ;) ). Så nu är dom riktiga fenor på att göra den klassiska balettplien, samt har dom improvisationsdansat till leken rumpstopp.
Det är viktigt det där med improvisationen. Tänk vad mycket kreativitet och känsla de små liven frigör i sina kroppar utan att dom ens vet om det när dom helt improviserat följer musiken. Wow!
.
Funderat på att dela upp barnen i smågrupper för att alla ska få känna sig sedda samt öva scennärvaro. Lärt ut hela "Det kan vara Du", dansat och sjungit igenom utan att det känns säkert.
15/9 -11 - Vi har en plan, tajmad och klar
Vi har gjort en plan för kommande tisdag innehållande detta:
Uppvärmning av kropp, själ och röst: "Nu rullar våran sång igång".
Lekar: Rumpstopp (som dansstopp fast man ska sätta sig på rumpan) och superleken gömma nyckel igen!
Sång: Fortsätta på "Det kan vara du"
Dans: Börja lära ut "Dansa Rock 'n Roll".
Så det blir mera dans och mindre sång nästa vecka. Vi skulle hitta på rörelser till sista versen i det kan vara du och börja göra koreografi till dansa rock 'n roll, men vi hade inte skivorna just nu + att jag haft utbytesstudenter här och är lite överkörd i hjärnan. Men jag ska lyssna på låten och inspireras i helgen så klarlägger vi rörelser och koreografi på måndag. Jag ser fram emot att lägga in mer dans och inte bara rörelser på "lektionerna".
Angående avgränsningen i idéskissen: Vi har skrivit att vi vill avgränsa oss och bara träffa barnen till Februari. Detta är ändrat då vi insett att det är himla många tisdagar fram till Februari. Så vi har planerat att fortsätta November ut och sedan ha en avslutning i slutslutet av november/tidiga december. November kan passa bättre då det brukar vara mycket i december ändå, med lucia, fotbolls- och gymnastikavslutningar och dylikt. Det beror lite på hur vi vill ha vår avslutning också, men det bestämmer vi lite längre fram.
Även om vi kommer sluta i slutet av November så kommer vi hinna träffa barnen 10-11 gånger, då även borträknat höstlov och min utbytesresa. Så vi kommer få tid tillsammans även om inte träffas lika länge som planerat.
Men det går fort, oj så fort! Tänk att vi redan är på vårt tredje besök, vi som nyss började skolan och inte ens hade en förskola att vara på!
.
Planerat tredje "lektionen", mer dans denna gång. Bestämt att vi ska vara klara med mötena denna termin, men det känns tillräckligt.
15/9 - 11 - Solen i Gävle är bäst tycker jag!
I tisdags var vi på förskolan för andra gången. Barnen satt vid fönstren i rummet där vi håller till och skrek rätt ut när dom såg oss komma gående på gården. Vi har verkligen blivit accepterade, och se så det skulle märkas. Det var lite tjoigare, livligare och mycket busigare denna gång. Det kan ju bero på att dom är tryggare med oss, men också att det var fler barn, sex stycken och nästa gång sju. Men barnen är busigare på ett bra sätt för dom lyssnar när vi säger till att de blir för mycket flams. Inte för att vi behövt säga till så mycket, men när det hänt så har dom lyssnat.
Vi lekten en lek som hette hattleken, den gick verkligen hem! Så vi sparar Hannas röda utklädningshatt som ett ess i rockärmen inför kommande stunder. Låten "Det kan vara Du" har vi lärt ut både första versen och refrängen på, och jag dom klarade det bra. Vi har planerat att nöta lite på det nästa gång, men även lära ut sista versen.
"Musikalisk gömma nyckel" lekte vi också. Återigen något riktigt populärt. Det går ut på att ett barn letar efter en gömd nyckel och dom andra sjunger samt gör rörelser till en sång samtidigt. Ju närmre det letande barnen kommer nyckeln desto högre blir sången och desto yvigare bli gesterna. När den letande är långt från nyckeln däremot då sjunger man så yttipyttigt man kan. Det var lite knepigt för vissa barn att hänga med och förstå just det där med att man faktiskt kan sjunga i något annat än mezzoforte. Men när den förståelsen gick upp för dom släppte det liksom och leken blev riktigt kul för oss alla.
Jag tycker att det var en bra övning, då barnen inte bara hade kul, dom utvecklade även en del av sitt gehör genom att lyssna på dom andra och vara musikaliskt samspelta. Vissa insåg även vikten av dynamik, en vacker upptäckt.
Vi diskuterade även vikten av vänskap, vill man ha en vän får man också lov att vara en. Det var lite svårt att hålla sig till ämnet, vi fick oss istället en kort men fin pratstund om att solen som lyser på oss är samma sol på hela jorden, fast den är mycket varmare i Afrika. Se så det kan gå.
.
Andra gången på dagis, busigare stämning. Reflektioner kring varför? Lekte "hattleken" som verkligen gick hem, samt övade på dynamik, samspel och gehör genom leken "gömma nyckel". Började på "Det kan vara Du".
7/9 - 11 - Nu rullar våran sång igång
Igår hade vi vår första "lektion" med barnen. När vi precis kommit tillbaka till östra var vi bara för trötta och urladdade för att kunna reflektera kring det hela, men såhär i efterhand kan jag känna att det var riktigt kul! Barnen var så otroligt tillmötesgående och öppna, men även busiga. Vi lekte en namnlek för att lära oss deras namn, och dom sa många namn, bland annat storasysters namn, kompisens namn eller grannens namn, men inte deras eget. Så hjälpsamma var dom i momentet att lära känna gruppen... Skämt åsido, jag har ju faktiskt skrivit att dom var tillmötesgående och det håller jag fast vid.
Gruppens storlek förvånade oss, de var fyra stycken, men till nästa vecka kommer de utökas och bli sex. Väldigt härlig känsla att kunna namnen på alla barn (för ja, dom avslöjade deras riktiga tillslut) redan efter första gången. Och så snabblärda de var! Vi kom dit med ett helt sjok sånger och dom satte allihop. Vi sjöng en helt ny sång för dom och efter en gång satt både rörelser, text och melodi. Otroligt faschinerande! I och med detta lär vi tänka om lite och höja svårighetsgraden.
Vi hade en väldigt givande pratsstund på slutet, där de fick berätta om saker som dom såg fram emot att göra tillsammans med oss. Just dans var ett återkommande ämne som togs upp så det är något vi får ta och klura på!
Jag tror att denna stund inte bara var givande för oss ledare, för att veta hur vi ska kunna planera terminen, utan jag tror även att barnen tyckte om att de fick en chans att reflektera över vårat möte, tillsammans med oss, samt berätta om framtidsvisioner och tja målsättning (det kanske är ett lite starkt ord, men en flicka hade som mål att få lära sig mer dans tillexempel, det borde väl ändå räknas som målsättning right?). Nu vet vi lite mer var vi har varandra och vart vi är påväg, så att vi på nåt sätt kan samla ihop oss och skapa ett gemensamt mål.
Ja slutpratstunden tycker jag absolut vi ska bevara!
Angående frågeställningen. Efter egna erfarenheter anser jag att det går väldigt fort för barn att släppa på "spärren" så att säga. Att de vågar ta för sig snabbare än vad vuxna människor gör. Självklart är det individuellt människor emellan, men rent allmänt så vågar barn blomma ut snabbare än äldre. Därför tror jag att våran frågeställning, handen på hjärtat, är skitsvår att besvara. Just att kunna se hur dom utvecklas utan prestige nu kan vara svårt. Men jag hoppas att de får någon trygghet inom framförandet av musik och dans som de tar med sig när de ska ha uppvisning i andra sammanhang och situationer där tryggheten inte är så påtaglig som på deras eget dagis med deras närmsta vänner. Det är väl egentligen det vi vill åstakomma. Ett, kanske, för långsiktigt mål för att kunna få ett distinkt svar i en projektrapport om några månader. Jag menar att utvecklas utan prestige är något man får jobba med hela livet då det alltid kommer in nya människor med sin syn på prestation som påverkar, och när man själv, tack och lov, förändras under livets gång. Men som sagt, vi hoppas på att någonstans kunna plantera en liten grund med prestigelös utveckling som de kan hitta tillbaka till när de behöver.
Imorgon ska vi lyssna på sånger som vi tidigare sållat bort då vi trott de varit för svåra, nu när barnen påvisat annat får vi ta och vaska fram dom igen. Även leta upp nya lekar och komma på mer dans, så önskat som det var. En plan för vår slupratstund ska också skapas.
Note to self: börja med projektplaneringen!
.
Haft första "lektionen"! Förvånade över vilka talanger barnen besitter, fick oss en tankeställare och behövde höja svårighetsnivån samt anpassa "lektionerna" efter barnens individuella målsättningar. Insåg hur viktigt det var att reflektera över vår målsättning tillsammans med barnen, men insåg även hur knölig vår frågeställning kan framstå. Men fortfarande vill bevara den p.g.a av att den kan leda till vår målsättning.
1/9 -11 Förberett första "lektionen"
Nu har vi förberett vår första "lektion" med barnen. Vi har lite problem med vad vi ska kalla det, 'tillfälle' låter så hastigt och tillfälligt, 'lektion' låter så överambitiöst seriöst och 'stund/tid/gång' låter så otroligt nonchalant och opersonligt. Så tills vidare, innan vi kommit på det rätta ordet kallar vi det "lektion", då vi faktiskt har planerat att lära dom något, så som man gör på en lektion. Samt skulle det vara härligt om de fick en hint av att lektioner faktiskt kan vara roliga och inspirerande likt våra "stunder/tillfällen/lektioner" med barnen. Men ändock ligger själva ordet "lektion" lite hårt i munnen.
Aja, hur som haver har vi planerat denna "lektion" som vi ska hålla i/delta i på tisdag. Återigen inser jag hur lätt det är med syftesfel, hur beroende jag är av ett korrekt ordval. Jag börjar inlägget med att säga att vi förberett något, just eftersom vi vill följa barnen och då är det bättre att vara förberedda än planerade. Alltså ha en plan men inte en planering. Så att vi mer rättvist kan anpassa oss efter individerna vi möter, och vi har gjort en plan inte en planering, så ska man då säga att vi förberett "lektionen" eller har vi planerat den?
I vilket fall har vi lekt i förmiddags, skrivit en hejdå-sång och hittat på rörelser och verser. Ju mer vi pratar och leker desto bättre känns det. Inte för att jag haft direkt ångest innan, men lite nervös. Vi vill ju så gärna att alla ska känna sig sedda och ha så kul.
När man tänker på det är det ett skitsvårt mål, och jag tror att iallafall jag, lär släppa prestationen och kravet att alla ska ha skitkul jämt. Någongång kommer någon inte ha superskitkul, vi fungerar så. Man är inte på topp jämt, och allt kan inte passa alla. Den läskiga dubbelmoralen smyger sig på när jag som ledare inser att det egentligen är jag själv som skulle behöva vara med på detta "prestige-rehab" vi skapar för fem-åringarna.
Tur då att jag får vara med! Dock inte som den som ska bli peppad att tro på sin egen förmåga, men det blir nog en win-win situation. Jag ska ge barnen all kraft jag kan och jag vet att de, kanske omedvetet, kommer ge exakt samma tjänst tillbaka.
Kort sagt är jag väldigt nyfiken på denna tid tillsammans med barnen, både på hur det kan påverka mig och Hanna, men självklart mest nyfiken på hur barnen kommer ta det. Det är ju vårt mål att de ska utvecklas, utan prestige!
Aja, hur som haver har vi planerat denna "lektion" som vi ska hålla i/delta i på tisdag. Återigen inser jag hur lätt det är med syftesfel, hur beroende jag är av ett korrekt ordval. Jag börjar inlägget med att säga att vi förberett något, just eftersom vi vill följa barnen och då är det bättre att vara förberedda än planerade. Alltså ha en plan men inte en planering. Så att vi mer rättvist kan anpassa oss efter individerna vi möter, och vi har gjort en plan inte en planering, så ska man då säga att vi förberett "lektionen" eller har vi planerat den?
I vilket fall har vi lekt i förmiddags, skrivit en hejdå-sång och hittat på rörelser och verser. Ju mer vi pratar och leker desto bättre känns det. Inte för att jag haft direkt ångest innan, men lite nervös. Vi vill ju så gärna att alla ska känna sig sedda och ha så kul.
När man tänker på det är det ett skitsvårt mål, och jag tror att iallafall jag, lär släppa prestationen och kravet att alla ska ha skitkul jämt. Någongång kommer någon inte ha superskitkul, vi fungerar så. Man är inte på topp jämt, och allt kan inte passa alla. Den läskiga dubbelmoralen smyger sig på när jag som ledare inser att det egentligen är jag själv som skulle behöva vara med på detta "prestige-rehab" vi skapar för fem-åringarna.
Tur då att jag får vara med! Dock inte som den som ska bli peppad att tro på sin egen förmåga, men det blir nog en win-win situation. Jag ska ge barnen all kraft jag kan och jag vet att de, kanske omedvetet, kommer ge exakt samma tjänst tillbaka.
Kort sagt är jag väldigt nyfiken på denna tid tillsammans med barnen, både på hur det kan påverka mig och Hanna, men självklart mest nyfiken på hur barnen kommer ta det. Det är ju vårt mål att de ska utvecklas, utan prestige!
.
Funderingar kring ordval, likt "lektion", och hur man själv ska kunna släppa prestationskraven. Kommit på hejdå-sång och är peppad för tiden tillsammans med barnen.
