1/9 -11 Förberett första "lektionen"
Nu har vi förberett vår första "lektion" med barnen. Vi har lite problem med vad vi ska kalla det, 'tillfälle' låter så hastigt och tillfälligt, 'lektion' låter så överambitiöst seriöst och 'stund/tid/gång' låter så otroligt nonchalant och opersonligt. Så tills vidare, innan vi kommit på det rätta ordet kallar vi det "lektion", då vi faktiskt har planerat att lära dom något, så som man gör på en lektion. Samt skulle det vara härligt om de fick en hint av att lektioner faktiskt kan vara roliga och inspirerande likt våra "stunder/tillfällen/lektioner" med barnen. Men ändock ligger själva ordet "lektion" lite hårt i munnen.
Aja, hur som haver har vi planerat denna "lektion" som vi ska hålla i/delta i på tisdag. Återigen inser jag hur lätt det är med syftesfel, hur beroende jag är av ett korrekt ordval. Jag börjar inlägget med att säga att vi förberett något, just eftersom vi vill följa barnen och då är det bättre att vara förberedda än planerade. Alltså ha en plan men inte en planering. Så att vi mer rättvist kan anpassa oss efter individerna vi möter, och vi har gjort en plan inte en planering, så ska man då säga att vi förberett "lektionen" eller har vi planerat den?
I vilket fall har vi lekt i förmiddags, skrivit en hejdå-sång och hittat på rörelser och verser. Ju mer vi pratar och leker desto bättre känns det. Inte för att jag haft direkt ångest innan, men lite nervös. Vi vill ju så gärna att alla ska känna sig sedda och ha så kul.
När man tänker på det är det ett skitsvårt mål, och jag tror att iallafall jag, lär släppa prestationen och kravet att alla ska ha skitkul jämt. Någongång kommer någon inte ha superskitkul, vi fungerar så. Man är inte på topp jämt, och allt kan inte passa alla. Den läskiga dubbelmoralen smyger sig på när jag som ledare inser att det egentligen är jag själv som skulle behöva vara med på detta "prestige-rehab" vi skapar för fem-åringarna.
Tur då att jag får vara med! Dock inte som den som ska bli peppad att tro på sin egen förmåga, men det blir nog en win-win situation. Jag ska ge barnen all kraft jag kan och jag vet att de, kanske omedvetet, kommer ge exakt samma tjänst tillbaka.
Kort sagt är jag väldigt nyfiken på denna tid tillsammans med barnen, både på hur det kan påverka mig och Hanna, men självklart mest nyfiken på hur barnen kommer ta det. Det är ju vårt mål att de ska utvecklas, utan prestige!
Aja, hur som haver har vi planerat denna "lektion" som vi ska hålla i/delta i på tisdag. Återigen inser jag hur lätt det är med syftesfel, hur beroende jag är av ett korrekt ordval. Jag börjar inlägget med att säga att vi förberett något, just eftersom vi vill följa barnen och då är det bättre att vara förberedda än planerade. Alltså ha en plan men inte en planering. Så att vi mer rättvist kan anpassa oss efter individerna vi möter, och vi har gjort en plan inte en planering, så ska man då säga att vi förberett "lektionen" eller har vi planerat den?
I vilket fall har vi lekt i förmiddags, skrivit en hejdå-sång och hittat på rörelser och verser. Ju mer vi pratar och leker desto bättre känns det. Inte för att jag haft direkt ångest innan, men lite nervös. Vi vill ju så gärna att alla ska känna sig sedda och ha så kul.
När man tänker på det är det ett skitsvårt mål, och jag tror att iallafall jag, lär släppa prestationen och kravet att alla ska ha skitkul jämt. Någongång kommer någon inte ha superskitkul, vi fungerar så. Man är inte på topp jämt, och allt kan inte passa alla. Den läskiga dubbelmoralen smyger sig på när jag som ledare inser att det egentligen är jag själv som skulle behöva vara med på detta "prestige-rehab" vi skapar för fem-åringarna.
Tur då att jag får vara med! Dock inte som den som ska bli peppad att tro på sin egen förmåga, men det blir nog en win-win situation. Jag ska ge barnen all kraft jag kan och jag vet att de, kanske omedvetet, kommer ge exakt samma tjänst tillbaka.
Kort sagt är jag väldigt nyfiken på denna tid tillsammans med barnen, både på hur det kan påverka mig och Hanna, men självklart mest nyfiken på hur barnen kommer ta det. Det är ju vårt mål att de ska utvecklas, utan prestige!
.
Funderingar kring ordval, likt "lektion", och hur man själv ska kunna släppa prestationskraven. Kommit på hejdå-sång och är peppad för tiden tillsammans med barnen.
Kommentarer
Trackback
