20/10 - 11 - Höra vs Lyssna
I vår planering för tisdagslektionen stod det "Kreativ dag med fokus på barnens eget skapande", vårt humör höll inte med så vi tog nästa "lektions" planering och istället fick det stå "Lugn dag" på schemat. Med bland annat visklek, spegelövningar och a'capellasång. Allt för att få chans att lära sig följa sina kompisar. Meeeen, vi fick besök av en fröken som ville titta på. Helt förståeligt då vi faktiskt tar deras barn någon timme i veckan utan att de verkligen vet vad vi gör med dem. Så vårt snack om att släppa prestationsångesten var bara helt bortblåst då prestigens makt slog emot oss som en kuling-vind. Vi kände ganska fort att det där med "Lugn dag" inte gick bra ihop med barnens humör och de lugna övningarna förvandlades till tråkiga övningar. Tyvärr. Och verka tråkig inför en fröken det ville vi då rakt inte! Nej nu var det dags att ta fram den mest klämkäcka-, pedagogiska-, älskvärda-, förstående-, osv osv..-sidan av oss. Hm. Skärpning Hanna och Adina. Hon var inte där för att döma er. Iallafall så fick en snabb blick oss att ändra om. Stolta som tuppar visade barnen tillsammans med oss, om möjligt ännu stoltare tuppar, upp den beryktade "Det kan vara du" för fröken. Åh så kul det var!
Vi gjorde dock några lugna övningar också, en mygglek och viskleken. Och viskleken.. Tja citerar Hannas logg:
-Jag hörde inte.
-Jag hörde inte.
-Jag hörde inte.
-Nej, för du lyssnar inte ordentligt, och det är det som leken går ut på!!! Ville jag säga då, men jag höll frustrationen inom mig och agerade tålmodig.
-Försök igen.
-Jag hörde inte.
-Jag hörde inte.
-Jag hörde inte.
-Nej, för du lyssnar inte ordentligt, och det är det som leken går ut på!!! Ville jag säga då, men jag höll frustrationen inom mig och agerade tålmodig.
-Försök igen.
-Jag hörde inte.
Övriga betraktelser är överflödiga. Efteråt förklarade vi för barnen varför vi lekte denna lek. Inte bara för att det kunde bli lite kul att höra hur farfars blåa skor blev den totalt ogrammatiska meningen mina farfars snor, utan även för att man skulle lära sig att lyssna på sina kompisar. Vi pratade om hur viktigt det var att var att verkligen vara tyst och fokuserad (fast vi använde väl förhoppningsvis något mer lättförståeligt ord) så man verkligen hör och kan ta in det kompisen säger. Samt kom innebörden av artikulation (den som kom på ordet artikulation gjorde det säkert bara för att jävlas. Bara för att det är omöjligt går att säga artikulation utan att artikulera ordentligt) med i diskussionen, något som sen var bra att ha med sig i a'capellasången.
Efteråt i kapprummet reflekterade vi lite snabbt med Fröken som varit med under "lektionen". Hon gillade verkligen våra lekar som krävde fokusering, och att vi kunde prata med femåringar att lyssna, utan att få det tråkigt för vi blandade det med sång och dans. Well done lovely team säger jag till oss! Hon verkade dock ha blivit mest fascinerad över våran pedagogikteknik. Hon frågade hur vi i allsindar orkade ignorera att gruppen vart så stökig.
Ursäkta? Stökig? För mig är det verkligen inte en pedagogisk teknik, för mig är det olika sätt att se på behov av individuell reflektion. För visst är det pratigt i vårt gäng emellanåt, men ställer vi öppna frågor så vill vi ju faktiskt inbjuda till diskussion. Man ska inte prata i mun på varandra osv osv, men man ska inte heller prata endast till fröken och endast för att fröken vill. Det är okej att säga det man tycker är viktigt till kompisen sålänge man inte förstör för någon annan, och i det forumet handlade det inte om redogörelse inför gruppen. Det handlade om att få ventilera och reflektera, och vissa gör det tyst för sig själv, vissa ville säga något som de visste att fröken skulle gilla att höra, sådär bara för att få cred liksom, och vissa ville få säga till kompisen precis det den kände.
Det här ligger mig väldigt varmt om hjärtat för jag minns, och känner fortfarande, hur det känns att inte få säga det jag vill sagt.
För många lärare genom tiderna har Adina bara varit en stökig unge. Hon har pratat och stört. Sällan sällan har något undrat om det faktiskt varit så att jag verkligen ville få någonting sagt. Tänk om jag faktiskt inte bara pratade, jag kanske också sa någonting? För mig betyder det jag säger någonting, det finns anledning till varför jag låter.
De flesta kommer ihåg hur det var för cirka tio år sedan. Själv hade jag ganska nyligen börjat skolan, men så sen i utvecklingen som jag var kunde jag inte prata riktigt (tro det eller ej). Ofta upplevde jag att folk inte gav mig tid och försökte förstå det jag ville ha sagt, jag blev bara ratad som oljud med min otydliga valbosvenska.
Min Mormor och Morfar hade en katt som hette Assar. Jag kallade också katten för "Assar", men alla omkring mig hörde att jag sa "Attaj". De vuxna skrattade och härmade med barnslig röst "heej lille Attaj". Ilsket svarade jag, "Han hetej inte Attaj, han hetej ATTAJ". I efterhand är det en kul ordvits som jag skrattar gott åt när den traditionsenligt besöker vår julmiddag. Men just då var det bara en av alla de gånger jag känt mig som en brinnande själ i upplösningstillstånd. Ingen förstod mig!!!
Dit jag vill komma med det här är att det är okej att prata. Det är okej att diskutera. Man ska dock göra sitt bästa för att vänta på sin tur, men då ska det verkligen finnas tid för sin tur. Inte ett "Nää, du får inte prata nu. Jag lyssnar sen". Så kommer det inget sen och man får aldrig säga det man vill sagt.
Jag reflekterar saker genom att disuktera, det är en viktig del i min utveckling och säkert finns det flera med mig som behöver göra på samma sätt. Det finns personer som behöver jobba fysiskt för att kunna ta in saker, och då måste vi kunna acceptera det och ge utrymme.
Jag är så ledsen att man redan på förskolan ska bli stöpt i en form, och alla anses ha lika inlärningssätt. Sedan kommer hela skoltiden och hjärntvättar in en i denna jävla form som för mig inte tillför mycket inlärning.
Så, åter till viskleken. Är det konstigt att barnen bara hör och inte lyssnar på varandra om de sällan blir bemötta av människor som lyssnar utan bara hör när dem pratar?
Nja.
.
(fotnoooot. Inget ont mot fröken på förskolan som påpekade pedagogiktekniker, hon menade säkert inget illa. Det här gäller mer allmänt atmosfären i det svenska utbildningssystemet)
.
Omgjort schema, både innan vi kom och när vi var på förskolan. Reaktion på respons, dock inga personliga påhopp!! Verkligen inte. Sedan kommer stora duellen Höra vs. Lyssna med personliga emotioner och barndomstrauman som bearbetas i loggboksformat.
Ge mig sång och dans, annars går jag nån annanstans!
Haha tänkte bjuda på ett fantastiskt filmklipp från en förmiddag i september då jag och Hanna knåpade ihop en dans till låten "Ge mig sång". OBS! Första gången vi dansar den, därav den lite osäkra framtoningen ;)
13/10 -11 - Varför pirrar det?
I tisdags på förskolan kom det en flicka med en stark och vacker röst, och en flicka vars stämband fått agera hem åt en inflammerad skata. Den sistnämnda var jag. Förtvivlad kämpade jag mig upp till den ettstrukna oktaven. Tack och lov verkade dock barnen inte märka det alltför mycket.
Vi övade att stå på scen. Först gjorde vi en övning då alla barn fick en varsin sak som de skulle låtsas vara någonting annat än vad den egentligen var. Tillexempel, en kille fick en mugg som han på en gång såg som en trumma medan en flicka fick ett skärp som egentligen var en orm. Man skulle sedan gå upp på scenen och gestalta föremålets nya fenomen inför de andra kompisarna. Kompisarna som tittade på fick öva på att vara en god publik och jublade och tjoade och klappade så mycket dem kunde när någon varit så modig och gått upp på scenen.
Det var vår få-supermycket-positiv-respons-från-sina-kompisar-övning. Den funkade riktigt bra! Till viss del... Typ alla kom genast på något som sakerna kunde vara egentligen, och de var redo att gå upp på scenen. Men väl framme drabbades dem av prestationsångest? blyghet? så de ångrade sig och gick och satte sig igen. Varför? Vad var det som stoppade dem när dem vart så peppade nyss?
Men flera barn gick upp, och efter åh-jag-vill-inte-vara-först-gränsen spräckts så vart det lättare att köra.
Sedan delade vi upp oss i två grupper för att sjunga/dansa igenom "det kan vara du" innan dem skulle vissa upp låten för varandra. Barnen i min grupp blev jätteglada över den idéen. De kunde tycka att det var läskigt att stå på scen vanligtvis, men nu skulle det bli jättekul! Vi hade riktigt roligt när vi sjöng och dansade i lilla grupprummet! De exalterade och ivriga kropparna med stora tindrande ögon kunde knappt bärga sig tills showen skulle dra igång. Och även fast två killar i Hannas grupp skulle vara lite coola innan så släppte även dom loss ungefär halvvägs in i låten. Vi har klurat mycket på vad som ligger bakom deras nonchalanta uppsyn. Hmm.. Hur som haver så var båda grupperna himlahimla duktiga!
Det här kanske låter skrytigt men förr skrev jag en blogg som faktiskt hade ganska många läsare, det var till och med så att det kom fram okända jänter på stan och berömde min blogg. Starstruck haha. På den tiden fick jag ofta känslan av "wow, det här måste jag skriva i bloggen" när det hände något extraordinärt i livet. Och precis den känslan fick jag nu när jag såg de fantastiska barnen framträda.
Jag önskar jag verkligen kunde förmedla den varma härliga känslan av stolthet (för ja det finns en sån, stolthet och storhets hör faktiskt inte ihop) jag fick inom mig när barnen jobbade så hårt och verkligen var engagerade och jaa wordless. Det var så befriande att få känna sig lycklig tillsammans med barnen och se deras passion lysa!
Vi pratade även om att stå på scen. Om de hade gjort det förr och hur det kändes? Alla hade stått på scen i och med förskolans lilla melodifestival, och även i flera andra sammanhang. Överlag var känslan att det var väldigt kul. Jag frågade om de kännt sig pirriga inför att stå på scen? Och då kom det krypande fram att det kanske inte alltid var jättekul, man var oftast mest pirrig. Men det kunde ju faktiskt vara kul och pirrigt på samma gång!
Vi frågade varför de tyckte det var så pirrigt? Var det pirrigt på ett läskigt vis? Och ibland var det faktiskt mest läskigt. Som vid vår första övning. Kanske var det för att man var själv på scen då? Spealde det stor roll, var det roligare/läskigare att stå på scenen ensam eller tillsammans med sina kompisar? Där var det väldigt blandade åsikter, det var kul att vara tillsammans med kompisar men samtidigt kunde det bli så trångt då. Men var man själv kunde man inte titta på andra osv.
Något som de hade en väldigt gemensam mening om var varför det var så pirrigt/läskigt. Det var för att alla tittade på en. Liksom alla.
Det kom fram under vår första övning, och jag frågade då om de skulle kännas bättre ifall publiken blundade eller satt med ryggen åt ett annat håll? Då vart det väldigt knepigt att sätta sig in i den situationen. Varför ska man visa upp sig för någon som inte tittar liksom? Och då kanske det där pirret var ganska viktigt ändå, för pirret kom av att andra tittar, men tittar inte andra är det inget kul, så då kanske pirret måste finnas där och höra ihop med scenframträdande? Det kan jag gå med på, bara det inte är ett alltför läskigt pirr, det ska vara ett positivt pirr, iallafall måste det ha en positiv effekt, likt reslutat som extra skärpt koncentration.
Varför det kändes läskigt-pirrigt att gå upp och göra något nytt som i första övningen, och varför det kändes peppigt-pirrigt i vår andra övning när de framförde "det kan vara du" tror jag beror på att de kände sig väldigt trygga med det dem skulle göra. "Det kan vara du" kan alla nu och dem har lärt sig den genom lek och dans och tjofaderittan, inte för att visa den upp för någon annan.
Varför man gör någonting tror jag nämligen också är viktigt. Lär vi oss en låt för att ha kul handlar det mest om sin egen prestation, man gör det för att det är roligt. Lär man sig något enbart för att det ska visas upp gör man det kanske lika mycket enbart för publikens skull?
Redogörelse för tisdagens "lektion". Hur det gick med scenövningarana, vad barnen tyckte om att stå på scen och varför dem tyckte så. Massa prat om pirr!
Vi övade att stå på scen. Först gjorde vi en övning då alla barn fick en varsin sak som de skulle låtsas vara någonting annat än vad den egentligen var. Tillexempel, en kille fick en mugg som han på en gång såg som en trumma medan en flicka fick ett skärp som egentligen var en orm. Man skulle sedan gå upp på scenen och gestalta föremålets nya fenomen inför de andra kompisarna. Kompisarna som tittade på fick öva på att vara en god publik och jublade och tjoade och klappade så mycket dem kunde när någon varit så modig och gått upp på scenen.
Det var vår få-supermycket-positiv-respons-från-sina-kompisar-övning. Den funkade riktigt bra! Till viss del... Typ alla kom genast på något som sakerna kunde vara egentligen, och de var redo att gå upp på scenen. Men väl framme drabbades dem av prestationsångest? blyghet? så de ångrade sig och gick och satte sig igen. Varför? Vad var det som stoppade dem när dem vart så peppade nyss?
Men flera barn gick upp, och efter åh-jag-vill-inte-vara-först-gränsen spräckts så vart det lättare att köra.
Sedan delade vi upp oss i två grupper för att sjunga/dansa igenom "det kan vara du" innan dem skulle vissa upp låten för varandra. Barnen i min grupp blev jätteglada över den idéen. De kunde tycka att det var läskigt att stå på scen vanligtvis, men nu skulle det bli jättekul! Vi hade riktigt roligt när vi sjöng och dansade i lilla grupprummet! De exalterade och ivriga kropparna med stora tindrande ögon kunde knappt bärga sig tills showen skulle dra igång. Och även fast två killar i Hannas grupp skulle vara lite coola innan så släppte även dom loss ungefär halvvägs in i låten. Vi har klurat mycket på vad som ligger bakom deras nonchalanta uppsyn. Hmm.. Hur som haver så var båda grupperna himlahimla duktiga!
Det här kanske låter skrytigt men förr skrev jag en blogg som faktiskt hade ganska många läsare, det var till och med så att det kom fram okända jänter på stan och berömde min blogg. Starstruck haha. På den tiden fick jag ofta känslan av "wow, det här måste jag skriva i bloggen" när det hände något extraordinärt i livet. Och precis den känslan fick jag nu när jag såg de fantastiska barnen framträda.
Jag önskar jag verkligen kunde förmedla den varma härliga känslan av stolthet (för ja det finns en sån, stolthet och storhets hör faktiskt inte ihop) jag fick inom mig när barnen jobbade så hårt och verkligen var engagerade och jaa wordless. Det var så befriande att få känna sig lycklig tillsammans med barnen och se deras passion lysa!
Vi pratade även om att stå på scen. Om de hade gjort det förr och hur det kändes? Alla hade stått på scen i och med förskolans lilla melodifestival, och även i flera andra sammanhang. Överlag var känslan att det var väldigt kul. Jag frågade om de kännt sig pirriga inför att stå på scen? Och då kom det krypande fram att det kanske inte alltid var jättekul, man var oftast mest pirrig. Men det kunde ju faktiskt vara kul och pirrigt på samma gång!
Vi frågade varför de tyckte det var så pirrigt? Var det pirrigt på ett läskigt vis? Och ibland var det faktiskt mest läskigt. Som vid vår första övning. Kanske var det för att man var själv på scen då? Spealde det stor roll, var det roligare/läskigare att stå på scenen ensam eller tillsammans med sina kompisar? Där var det väldigt blandade åsikter, det var kul att vara tillsammans med kompisar men samtidigt kunde det bli så trångt då. Men var man själv kunde man inte titta på andra osv.
Något som de hade en väldigt gemensam mening om var varför det var så pirrigt/läskigt. Det var för att alla tittade på en. Liksom alla.
Det kom fram under vår första övning, och jag frågade då om de skulle kännas bättre ifall publiken blundade eller satt med ryggen åt ett annat håll? Då vart det väldigt knepigt att sätta sig in i den situationen. Varför ska man visa upp sig för någon som inte tittar liksom? Och då kanske det där pirret var ganska viktigt ändå, för pirret kom av att andra tittar, men tittar inte andra är det inget kul, så då kanske pirret måste finnas där och höra ihop med scenframträdande? Det kan jag gå med på, bara det inte är ett alltför läskigt pirr, det ska vara ett positivt pirr, iallafall måste det ha en positiv effekt, likt reslutat som extra skärpt koncentration.
Varför det kändes läskigt-pirrigt att gå upp och göra något nytt som i första övningen, och varför det kändes peppigt-pirrigt i vår andra övning när de framförde "det kan vara du" tror jag beror på att de kände sig väldigt trygga med det dem skulle göra. "Det kan vara du" kan alla nu och dem har lärt sig den genom lek och dans och tjofaderittan, inte för att visa den upp för någon annan.
Varför man gör någonting tror jag nämligen också är viktigt. Lär vi oss en låt för att ha kul handlar det mest om sin egen prestation, man gör det för att det är roligt. Lär man sig något enbart för att det ska visas upp gör man det kanske lika mycket enbart för publikens skull?
Redogörelse för tisdagens "lektion". Hur det gick med scenövningarana, vad barnen tyckte om att stå på scen och varför dem tyckte så. Massa prat om pirr!
13/10 -11 - Projektarbetesanteckningar (långt ord)
Här är våra anteckningar från vår planeringsstund, mest kanske för att Hanna också ska kunna ta del av dom fast vi antecknade i min bok, himla praktiskt det här med internet!
* Dela upp gruppen. Skapa egna danser, visa för varandra. För att dom ska få chansen att göra någonting produktivt med deras sprudlande kreativitet. Men hur får vi denna övning prestigelös?
* Sjunga mer a'capella för att verkligen öva sång. Blunda för att fokusera och öva gehöret, samt frasering och nyanser. Troligtvis sjunga "du vet väl om du är värdefuuull".
* Scenisk erfarenhet som inte är kopplad till press. Få det genom att göra en super-mycket-positiv-respons-av-kompisar-övning. Samt framföra något som barnen känner sig trygga med.
Inför 18/10. Smågrupper, egna danser, till engelsk musik så det blir dans istället för gester till ord. Visa för varandra. Sluta med hoppa-snurra-veva-dans-osv-osv?
Två veckor lov.
8/11. Repetera deras dans, lära resten av "Ge mig sång". avsluta med lek.
15/11. Lugn dag, a'capella låten värdefull. Leka lugna lekar likt viskleken och spegelleken för att de verkligen ska få chans att koncentrera sig och lyssna på, alternativt följa sina kompisar.
22/11. Genrep!
Skriva ihop en gemensam projektplan att ge till förskolan
Det är inte mycket tid kvar nu, jag kommer sakna våra härliga barn!
* Dela upp gruppen. Skapa egna danser, visa för varandra. För att dom ska få chansen att göra någonting produktivt med deras sprudlande kreativitet. Men hur får vi denna övning prestigelös?
* Sjunga mer a'capella för att verkligen öva sång. Blunda för att fokusera och öva gehöret, samt frasering och nyanser. Troligtvis sjunga "du vet väl om du är värdefuuull".
* Scenisk erfarenhet som inte är kopplad till press. Få det genom att göra en super-mycket-positiv-respons-av-kompisar-övning. Samt framföra något som barnen känner sig trygga med.
Inför 18/10. Smågrupper, egna danser, till engelsk musik så det blir dans istället för gester till ord. Visa för varandra. Sluta med hoppa-snurra-veva-dans-osv-osv?
Två veckor lov.
8/11. Repetera deras dans, lära resten av "Ge mig sång". avsluta med lek.
15/11. Lugn dag, a'capella låten värdefull. Leka lugna lekar likt viskleken och spegelleken för att de verkligen ska få chans att koncentrera sig och lyssna på, alternativt följa sina kompisar.
22/11. Genrep!
Skriva ihop en gemensam projektplan att ge till förskolan
Det är inte mycket tid kvar nu, jag kommer sakna våra härliga barn!
5/10 - 11 - Behåll kontrollen över könsrollen
Så! Nu har vi tagit oss i vår lilla skjortkrage och gjort en riktig plan för resten av terminen.
Vi har båda gått omkring och känt att det liksom fattats något i vårt arbete, och trots vår långa utläggning om hur varje delmoment på förskolan känts så har vi inte lyckats lista ut exakt vad som saknas. Men vi har iallafall gjort en plan där vi lagt in så mycket övningar vi kunde hitta och komma på som skulle stämma överrens med och främja vår målsättning, för att i efterhand inte kunna känna att vi saknat något som glömdes bort/inte hanns med. Nu har vi äntligen koll på läget och det känns görbra!
Det närmsta gångerna ska vi jobba med prestigelös scenframställning (pretentiöst ord yes), där vi, mest Hanna, kommit på en övning som vi teoretiskt vet har otroligt bra syfte, men är lite osäkra på hur den kommer fungera praktiskt. Den handlar om att ge varandra ordentligt med positiv respons när man svalt blygheten som höga prestationskrav ger. Jag återkommer till den när vi prövat den med barnen.
Under denna tid ska vi också dela upp oss mycket i smågrupper för att verkligen kunna reflektera med barnen inför något annars så (iallafall för mig) prestigeladdat som att framträda. Samt kanske kunna få en hint av deras syn på detta.
Efter vårat scenarbete tänkte vi ägna oss åt den musikaliska och vokala utvecklingen. Det blir ett lugnare tempo, mer a capella och jobba med att separera sinnena. Till exempel utesluta synen och fokusera desto mer på rösten (eller ja som sinne, hörseln).
Häromkring ska vi även låta barnens kreativitet sprudla och försöka skapa något nytt och eget tillsammans. Alltihop ska vi sedan repa så vi får en repertoar.
Angående våra frågor i projektplanen om skillnad mellan killar och tjejer:
I tisdags på dagiset möttes vi av något som jag kände var en mycket "kaxigare" attityd bland killarna. Vi har funderat kring hur könsrollerna i samhället påverkar barn, eftersom man redan i femårs ålder kan se stor skillnad. Och ja, Gudrun Schymans genuspolitik i all ära, men det är skillnad på killar och tjejer. Visst kan killar ha rosa kläder och tjejer spela fotboll, men på samma sätt som man inte ska leda in människor i en påtvingad attityd förknippad med deras kön så ska man heller inte ta bort de biologiska behov som killar respektive tjejer har. Mycket sitter i djupt medärvda egenskaper som i rakt nederstigande led sträcker sig mil ner i släktträdet, men det verkliga problemet/orsaken (beror på hur man vill se det) tror jag handlar om attityder i samhället.
Trots att vi i detta fantastiska och industrialiserade land har en väldigt öppen och accepterande atmosfär möts vi dagligen av dessa genus-rotade attityder. Dagligen får vi oss en ordentlig dos av budskapet att tjejer ska vara söta men killar coola, och att killar skulle vara passionerade och verkligen ge sig hän åt något (utom hockey alternativt innebandy då) skulle verkligen inte stämma överens med dessa urgamla ideal, för då är man en riktigt nörd. Att tjejer kan sitta och diskutera hårfärger på deras "My little ponys" manar i timmar däremot, det är helt acceptabelt.
I Sverige har vi kommit långt i jämställdhetsfrågor, utvecklingen har verkligen gått framåt och teoretiskt är tjejer och killar nästan helt equal. Frågan är då, hur för vi denna fina teori ut i verkligheten? Vad ska vi göra för att ändra attityden i samhället?
Det är otroligt stora frågor som jag inte i första hand tänkt diskutera i min loggbok, men vi kan inte kringgå problemet. För vad kan vi göra för att förändra attityden i vår dagisgrupp? Varför ska våra småpojkar redan ha en cool image som dock mest har lett till en nonchalant uppsyn? Hur får vi fram det där odrägliga och kaxiga i sötflickorna? För visst måste det väl finnas där även hos dom? Men framförallt vad kan vi som förebilder göra för att påverka detta och rensa från förtryck och roller? Hur gör man när man vill låta den inre personligheten komma fram?
Jag känner doften av att tappa tråden, men idag hittade jag ingen att sitta med i matan så jag frågade närmsta personer om jag fick slå mig ner hos dom. Det visade sig vara ett par cirkusettor som diskuterade personlighet. Dem påvisade att personlighet inte var något vi hade, utan något som växte fram genom samhället och umgängeskretsen vi växte upp med. Att vi alla föddes likt kopior. Personligen anser jag att alla människor är unika, och ordspråket att man blir som man umgås har sig ett sanningens ord, man präglas definitivt av omständigheterna i sin uppväxt. Såklart. Men jag med min urbotligt positiva syn på den unika individen tror att oavsett faktum och villkor så finns och består den sanna personligheten någonstans inom oss.
Åter till frågan då, om vi nu inte skulle födas med personlighet, då är det ju ännu viktigare med en öppen attityd, och hur hur hur kan vi få denna attityd ut från det teoretiska pappret till praktikens rafflande verklighet?
Jag kan börja med mig. Vad har jag för bild av mannen respektive kvinnan?
Med handen på hjärtat inser jag att den är den otroligt konservativ. Vid rent praktiska saker som mans-kvinnodominerade yrken blir jag bara glad över att det rörs om lite i grytan. Bara en sån sak som att i mitt hem tvättar och dammsuger pappa medan mamma kan rensa avlopp och renovera tak. Inga traditionella könsbundna roller.
Men på bussen hem från träningen idag diskuterade vi favoritkroppsdelar, då jag på något underligt sätt kom fram till att jag verkligen diggar handleder, med argumentet att dem är så otroligt kvinnliga på alla kvinnor oavsett kroppsform, på samma sätt som dem är väldigt manliga på alla män.
Rara Adina, vad var allt snack om att ändra attityder? Usch hur manipulerad och lättpåverkad jag varit och är!
.
Redovising av planering för resten av terminen. Samt en låång diskussion kring könsroller, varför de uppkommer och hur kan man påverka dem?
1/10 - 2011 - Är du flitig som ett bi så jobbar du för hårt
Vi har lovat att inte förvandla våra bloggloggböcker till 2000-talets cyberverision med kärleksförklaringar à la Romeo och Julia, men det är svårt när Hanna är så obegripligt bra att hon ger mig existentiella tvivel bara genom att existera. Tänk hur mycket livet handlar om att våga acceptera och bemöta den kärlek som finns inom och omkring oss. Jag är så lycklig att vi båda vågar göra det, i alla fall vad det gäller relationen mellan oss två!
Men trots att vi prisar vårt samarbete högt har vi jobbat otroligt lite denna vecka. Så på måndag ska vi ta oss i kragen och verkligen tänka efter hur våra "lektioner" stämmer överens med målsättningen. Fundera över hur vi i nuläget skulle besvara frågeställningen, för det kan ju vara intressant och se den utvecklingen. Samt lägga upp en mer långsiktig plan än den vi haft hittills. Jag är nämligen rädd att vi kan ramla in ett litet engagerat lyckorus och bara latja med barnen. Vi kommer inte glömma varför vi är där eller varför vi verkligen vill göra det här, men när vi har så himla roligt är det att glömma att man faktiskt också måste jobba för det. Vi ska inte vara världens galnaste roligaste kompisar med barnen, inte bara i alla fall, vi ska även vara pedagoger.
Och i och med detta så har jag lärt känna en del av mig som märks extra tydligt inom just pedagogik och ledarskap. Men det är även en minst lika viktig del i livet som Adina i övrigt.
Jag har insett att jag själv tycker att det kan kännas jättejobbigt att inte få tillfredsställa mina medmänniskor. Jag har nog alltid känt så, det är bara inte förns nu jag reflekterar lite och inser det. Det är någonting med Jantelagens propagerande om att man inte ska sticka upp som får mig att vilja leva för att alltid vara andra till lags. Det är ganska absurt. Men jag, och jag kan med säkerhet säga att det också gäller Hanna, har alltid var en snäll flicka. Tyvärr har det blivit stor inflation på det fantastiska ordet snäll. Det har en så vacker och värdefull innebörd men mesas ofta ner. Typ när fröken tar fram papper som man anonymt ska skriva ett positivt ord om alla klasskamrater på, hur ofta tas då inte snäll till som en undanflykt på alla dom där människorna man egentligen inte hade tillräckligt bra kontakt med för att kunna ge deras personlighet rättvisa i ett ord. Det finns verkligen inte något likhetstecken mellan snäll och mesig. Men däremot, kan man som jag, gå över gränsen och sedan beskrivas av sina närmre vänner som "för snäll", då börjar man närma sig mesig. Är man för snäll är man inte heller hälsosamt snäll mot sig själv.
Jag tror att den här mesigheten inom mig gör att det känns jobbigt att säga ifrån. För när jag säger ifrån kommer jag gå min väg och inte vara alla andra tillags. Då vet jag att jag kommer göra en person besviken, och hur obehaglig är inte känslan av att göra någon besviken?
Nu börjar jag förstå det här "bli-din-egen-coach-och-börja-våga-säga-nej-redan-idag-snacket" som pulserar i media. Det är alltså inte bara jag, utan vi är en helt nation, minst, som ihärdigt slavar under Jante och inte vågar säga till eller ifrån.
Det trygga med att säga nej i en ledarroll är att motsatsen oftast förknippas med en björntjänst. Så med mitt ethos som pedagog tar inte mina tillsägningar åt barnen alltför hårt, och jag får lära mig att det är så visan är, för en björntjänst gör väl ingen glad?
.
Lite ris och ros till mitt och Hannas arbete samt en insikt att jag kan vara en fegis. Måste lära mig skilja på snäll och "för snäll".
